Historias roll i urbana studier

Under senare tid har en debatt blommat upp, framför allt i USA, om vilka ämnen som egentligen borde tillhöra fältet ”urbana studier”. Den brukliga uppräkningen av urbansociologi, geografi, ekonomi, statsvetenskap – tillsammans med miljöstudier och bostadsforskning (samt det som på amerikanska kallas för ”neighborhood studies”) – har på bred front uppfattats som ofullständig.

Huvudsakligen för att urbanhistoria inte uttryckligen nämns.

Forskarna Richard Harris och Michael E Smith (i Journal of Urban Affairs nr 1, 2011) fann uppräkningen så anmärkningsvärd att de gjorde en statistisk genomgång över de senaste tio årens ”Urban Studies”-publikationer. Historia visade sig vara det ämne som var vanligast förekommande i alla olika ämnesstudier.

Harris och Smith gick därtill igenom litteraturlistor för universitet som erbjöd kurser i ”Urban Studies”. 25 procent eller mer av litteraturen var skrivna av historiker: Cronon ”Natures Metropolis”, Gilfoyle ”City of Eros”, Gamm ”Urban Exodus”, Sugrue ”Origins of the Urban Crises”, Caro ”The Power Broker”, Rybczynski ”City Life”, Hayden ”Building Suburbia”, Friedman ”The World is Flat”…etc etc.

Förutom dessa har många andra kursböcker dominerande historiska avsnitt, ”The City Reader” av LeGates och Stout har en sektion om ”the evolution of cities” som innehåller bidrag från Peter Hall, Robert Fischman, Dolores Hayden, historiskt tänkande urbanister.

Robert Newirth ”Shadow Cities” om squattare och illegala boendekulturer har historiska kapitel om New York och ett resonemang omkring ”det 21 årtusendets medeltida stad”. Newirth tar också i sin behandling av informella och illegala boendeformer upp typen gecekondu i Istanbul och pekar ut att den nuvarande formen härstammar från en traditionell markägarrätt under det ottomanska imperiet. En planerare som inte vet att analysera de implikationer som denna upplåtelseform har skapat både socialt och bebyggelsemässigt kommer att råka på en del problem.

Gecekondu med ursprungligen ottomansk markrätt.

Andra urbanforskare har hängt på Harris och Smiths räddningsaktion för historieämnet med olika mer eller mindre slagkraftiga databasgenomgångar. Men det är framför allt principresonemangen och de kvalitativa argumenten som intresserar mig:

1)   De samtida situationerna har vuxit fram ur historiska lösningar eller undlåtenheter, båda faktorerna är lika viktiga. (Bara ett exempel bland tusentals: de privata spårvagnsbolagen i Toronto höll monopol på stadens kollektivtrafik fram till 1921 och vägrade utvidga sträckorna utanför stadsgränsen. Detta begränsade, privata marknadsintresse medförde att det tidiga 1900-talets förorter byggdes på gångavstånd till centrum, och detta i sin tur påverkade det täta spårnät som sedermera växte fram i Torontos stadsregion när väl det offentliga tog över stora delar av driften efter andra världskriget.)

2)   Historiska perspektiv vidgar de uppsättning fall som kan användas för en jämförande analyser eller för teoribildning. Att använda historiska fall är egentligen en underkategori till att göra komparativa analyser. Alla de studier som Harris och Smith refererar till som avgörande historiska aspekter på ”Urban Studies” har komparativa angreppssätt.

3)   Städers fysiska närvaro är en manifestering av historia. (Egentligen en självklarhet, men det kan vara värt att trycka på detta faktum ändå.) Under olika historiska perioder kan städer definiera sig i sociala och institutionella termer, men det är de fysiska och materiella spåren av dessa samhällsordningar som tydligast blir kvar, och som kommande generationer har leva med. Det är nästan omöjligt att tänka på en stad, en förort eller en stadsregion utan att göra sig en föreställning om dess fysiska närvaro; om rummen och avstånden. Alla samhällen ”tar plats” på olika sätt.

Att ändra en stads struktur och materiella spår är enormt svårt och vanskligt. Inte bara är det ekonomiskt kostsamt utan det inbegriper också en oförutsägbarhet. Politiken bakom stora stadsförnyelseprojekt är mättad med en oförutsägbarhet som budgetupplägg eller demografiska prognoser inte kommer i närheten av.

Alla större städer i världen, inte bara Västeuropa och USA, har haft stadsförnyelseprogram under efterkrigstiden som strandat just på denna problematik.

Men markägandets tröghet och de stora investeringarna i infrastruktur är också starka garantier för att städer oftast kommer att byggas upp igen om de blir förstörda eller skadade. Med andra ord, stadsbyggandets historia spelar en avgörande roll på alla sätt för den sätter en obevekligt ram för hur vi lever och vad vi kan göra åt det.

I oktober i år kommer det hållas en större session i New York kring just behovet att återinföra ett historiskt medvetande och konsekventa, problembaserade historiska analyser i ”Urban Studies” – under titeln ”Places, Pasts and Policies”.

Ibland tror jag att det är ordet ”historia” som spökar i sammanhanget. För det är egentligen självklart att sociologer, geografer, statsvetare inte kan leverera några förklaringar, förståelse eller prognoser utan att behandla utveckling över tid.

”Stigberoende” (path dependence) eller  ”intrinsic logic of development” är ju bara nya begrepp för att säga det som historiker håller på med jämt: att analysera hur de val vi har gjort en gång påverkar de val vi kommer att göra, eller att ett samhälles utvecklingprofil är beroende av generella tendenser liksom unika, lokala egenheter som ständigt mixas.

Kanske man skulle fimpa ordet historia och kalla det för ”utvecklingsvetenskap” eller ”Spatial and Chronological Analysis” så att ingen får associationen av att man bara närstuderar Karl XII gylfknappar.

För egentligen spelar inte ämnestiteln någon roll. Det måste alltid finnas forskare som är tränade att göra historiska undersökningar. De kan kalla sig historiker eller arkeologer, kulturgeografer, ekonomer, ekologer. Huvudsaken är att de har relevant kunskap om hur man bedriver historisk forskning och detta inbegriper: att veta var man ska söka efter de relevanta källorna till ett problem, att ha en utvecklad förståelse och känsla för förändring och alla de komplexa vägar som förändring kan ske på och att ha en sund medvetenhet om den potential, men också de faror, som finns i att bedriva jämförande studier över tid och rum.

Det vill säga: historisk forskning är till stora delar ett problematiserande av policyforskningen, som nästan uteslutande är den typ av ”forsknings-som-handlingsmanual” som befordras just nu, inte minst politiskt.

Men, som Smith och Harris också betonar: det måste också finnas mottagare för historisk forskning inom ”Urban Studies”; läsare, utredare, studenter, politiker som är intresserad av tidens samhällsfrågor och som känner igen, uppskattar och vet att ta vara på och agera utifrån den genomgripande, men variationsrika, betydelsen av historiska analyser.

Det är lika viktigt att vårda och stärka denna mottagargrupp som att utbilda fler forskare inom ”Urban Studies”.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Urban America, Urban Education, Urban heritage, urban sociologi och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Historias roll i urbana studier

  1. Marcus skriver:

    Finns det på allvar folk i Sverige som utesluter historia som ämne ur urbana studier?

    På SU här i Stockholm kan man läsa kursen Urbangeografi och Samhällsplanering (som ingår i Kulturgeografi I) och som till stor del handlar om historiska perspektiv på Stockholms utveckling, jag blev nästan förvånad över hur mkt fokus det var på stadens historiska lager. Men det var också riktigt givande när man förstår processer med ett historiskt djup, så åtminstone på SU verkar de ha greppat det? Jag hade inte reagerat om kursen hette Urbangeografi och Planeringshistoria.

    • arbetsbok skriver:

      Jag tror debatten har emanerat ur en akademisk gränsdragningsstrid i USA, framför allt. Mitt intryck är precis som ditt att på samhällsplanerarutbildningar och t.ex. på urban design kurser på KTH, där jag har föreläst, är det historiska perspektivet på stadsförändringar väldigt viktigt. Men allt fler ämnen avkrävs att studenterna ska vara ”anställningsbara” efter att de avslutat sina studier – det är en utveckling som finns i alla universitetssystem – och då ligger historieämnet sämre till än t.ex. kulturgeografi och arkitektur när det gäller att påvisa den praktiska nytta som ämnet kan ge, och kan ibland bli undanträngt från flervetenskapliga eller flerämnesmiljöer där historia egentligen hör hemma. Just i USA har det också mycket att göra med dominansen av policystudier i stadsplaneringssammanhang. Planerare och politiker säger sig söka handlingsdirektiv i första hand och förståelse av komplexitet i andra hand, men det tycker jag är en något för schematisk uppdelning av vad man kan använda historisk kunskap till när det gäller stadsutvecklingsfrågor. /HF.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s