Läser senaste numret av den wienska tidskriften dérive – Zeitschrift für Stadtforschung (Nr. 46, Januari 2012) som denna gång har temat bostadspolitik: ”Vom Superblock zur Überstadt: Das Modell Wiener Wohnbau”. Analysen av Wiens aktiva bostadspolitik får en onekligen att se hur mycket som har krackelerat i den stockholmska välfärdsmodellen:

Socialpolitik och bostadsbyggande har i Wien varit nära förbundna sedan 1920-talet. Men medan andra europeiska städer har sålt ut allmän egendom i form av kommunala bostadslägenheter under de senaste 20 åren så har Wien inte gjort det. Marknadsdominansen är snarare total. Kommunen äger ca 220.000 hyreslägenheter i Wien och har ett enormt inflytande över bostadssituationen, genom kommunala bostadsförmedlingar, tvång för privata fastighetsägare att lämna in lägenheter. Direkt eller indirekt kontrollerar de kommunala bolagen över 50 % av bostadsmarknaden.

Vid en internationell jämförelse visar sig också bostadskostnaderna i Wien vara lägre än motsvarande storstäder eller huvudstäder i andra europeiska länder. Och dessutom har denna obrutna kommunala vitalitet när det gäller kommunalt ägande lett till att Wien idag sannolikt är en av Europas minst socio-ekonomiskt segregerade huvudstäder.

I Berlin, där kommunen pga akut kapitalbehov sålde ut stora mängder allmännyttiga hyreslägenheter mellan 2000 och 2002, slutar man idag inte att beklaga den kortsiktiga lösningen på stadens finansproblem. Det återkommande exemplet som framförs bittert och ångerfullt från Berlins socialdemokrater när det gäller den bevisliga fördelen med att hålla fast vid kommunens sociala och ekonomiska åtaganden – är Wien.

Det är uppenbart att man inte behövde göda bostadsmarknaden i dessa huvudstäder under 2000-talet, eftersom det framför allt har resulterat i barriärer för unga och människor utan större kapital att finna egna lägenheter. Därmed har städerna gjort det svårare för sig att ta hand om framtidens medborgare.

Den enorma egendomspool som staden Wien äger har länge verkat som en skyddsvall mot kronisk bostadsbrist, det har i stort sett funnits lediga lägenheter i olika prissegment. Men nu tornar en del orosmoln upp sig. Framför allt bygger kommunen ingenting längre. Det senaste allmännyttiga hyreshuset i Wien uppfördes 2004. Därtill har man sanerat bort de absolut enklaste formerna av hyreslägenheter (i Wien klassat: ”Katerorie D”), som ofta var instegslägenheter för unga, studenter, invandrare, enklare boende som tidigare under 1980- och 1990-talet hade en stor integrationsverkan i staden.

Wiens hyresmarknad har därtill en egenhet i form av att hyresgästen oftast måste skjuta till egna medel vid inflyttning – s.k. ”Baukostenzuschüssen”. Dessa har stigit dramatiskt senaste åren, särskilt för lägenheter i centralare lägen.

Liksom i flera andra europeiska städer sker de största hyreshöjningarna vid nyinflyttningar. Här kan nytecknandet av ett hyreskontrakt vara chockartat dyrt. Men följaktligen kan också den som har möjlighet att planera för ett längre boende, och inte i de mest centrala Bezirken, bo förvånansvärt billigt i Wien.

Det förefaller som om Wien har förvaltat sitt arv av socialpolitik och bostadsförsörjning på ett helt annorlunda, kanske även mer framgångsrikt, sätt än Stockholms stad. Det vore högintressant med en mer djuplodad jämförelse mellan städerna som ändå har en hel del lokalpolitiskt och historiskt gemensamt från mellankrigs- och efterkrigstiden.