Att sierskor är behjälpliga i polisens arbete, som nyligen blivit känt, kan synas märkvärdigt. Men kikar man lite tillbaka verka spåmänniskor och klärvoajanta begåvningar dyka upp återkommande i brottsutredningar. Vid sökandet efter den försvunna flicka Engla 2008, som snart återfanns mördad, använde polisen spåtanter för att komma mördaren på spåren. Men den riktiga klärvoajanta blomstringsepoken för kriminalpolisen ur ett europeiskt perspektiv var under mellankrigstiden.

Historikern Heather Wolffram skrev för något år sedan en gastkramande studie om den tyska polisen under Weimarepoken och deras ”kontrakt” med kriminaltelepatiska medier. Då såg man beröringen med ockultism och telepati inte som något helt osannolikt. Tvärtom var 1920- och 1930-talet en tid då vissa psykovetenskaper som hypnos och tankeläsning var på god väg att få vetenskaplig legitimitet. Så blev nu inte fallet. Men tankarna om att kunna lösa svåra brott, som ofta involverade extraordinära och skrämmande hjärnfysionomier, släppte inte taget om poliskåren.

När Värmlandspolisen tar hjälp av sierskor för att hitta försvunna människor är det dock öppet mål att gissa orsaken: har rationalismen övergivit landsbygden? Känner alla varandra så väl att man med hjälp av lite eftertanke kan lista ut vart någon tagit vägen? Tillbaka ner i Weimarrepublikens härva av fantasivärldar, mörkermän och repressaliekultur får vi ändå hoppas att man inte hamnar.