Handfast, populariserad statistik är nästan lika roligt att bläddra i som en gammal atlas.

Den tyska regeringen presenterade nyligen en demografirapport som arbetats på under en längre tid. Sedan 2003 avtar befolkningen i landet i allt snabbare takt. Av de knappa 81 miljoner invånarna idag kommer det bara vara 65 miljoner om femtio år, 2060. Dvs. nästan 20 procent färre. Nästan hela den förlustposten kommer ligga på gruppen i arbetsför ålder.

Tyskland har bara Ungern och Portugal efter sig när det gäller antal födda barn per kvinna, 1,34. (Sverige har 1,94 och egentligen bara Irland, USA, Frankrike och Norge framför sig av västvärldens länder – men inte ens fertila Irland på 2,07 barn per kvinna är därmed befolkningsmässigt självförsörjande!)

En kommentator talar om att befolkningspyramiden från 1950- och 60-talet har blivit en ”befolkningsflugsvamp” med stor hatt (de över 65 år) och smal fot. 2060 kommer det gå drygt två pensionärer på en arbetande tysk. Redan år 2020, alltså om 9 år, kommer det saknas ca 6,5 miljoner yrkesverksamma människor i Tyskland.

Befolkningsutveckling i de nya förbundsländerna 2009-2030.

Tittar man lite närmare på prognosen över förfallet sticker den ojämna fördelningen i geografin i ögonen. Här finns Hamburg som knappt är påverkat alls av demografiska förändringar, Tyskland ekonomiskt mest framgångsrika stad. Berlinområdet kommer få en kännbar tillbakagång på 16 procent, men för att befinna sig i de forna östregionerna är det inte att jämföra med andra exempel. Av de nya förbundsländerna kommer Mecklenburg-Vorpommern minska med 36 procent, Thüringen med 41 procent och Sachsen-Anhalt med 42 procent! Skulle det här inträffa är det en demografisk förändring av så stora mått att det även brädar städer i det amerikanska rostbältet, vilka som värst har krympt med ca 20 procent under de senaste fyrtiofem-femtio åren.

Befolkningsförändring i Halle 2010 till 2030.

Många europeiska länder dras med liknande problem. Men Tyskland är ett sådant stort och ekonomiskt viktigt land för Europa att detta får allvarligare konsekvenser än på andra håll.

Medicinen för att vända denna utveckling är ökad invandring och att underlätta för kvinnor att till ännu större del komma ut på arbetsmarknaden. Och detta budskap är verkligen inte heller något nytt. Jag kan minnas att ha hört den här diskussionen i över femton år, och återkommande läggs rapporter fram, från forskningsinstitutioner eller opinionsbildare.

Men ingen politiker vågar ta konsekvenserna av att säga vad som måste göras. Framför allt har frågan om arbetskraftsinvandring blivit någonting onämnbart i den offentliga debatten i Tyskland under senare tid. Och politiker läser av stämningen och har kommit fram till att det vore att skjuta sig i foten att just nu tematisera invandringsfrågan.

Det har senaste åren dessutom gått en hemmafrutrend bland de större städernas medelklass också i Tyskland, en egentligen på inga sätt onaturlig reaktion på dåliga arbetsförhållanden och prestationskrav som gör det allt svårare att ha ett fungerande familjeliv och ett heltidsjobb.

Rapporten visar också hur hushållen kommer förändras fram till 2030 i de större tyska städerna. Här prognostiseras en markant ökning av antalet ensamhushåll, likaså antalet med två personer – medan de mer tydliga kärnfamiljsstrukturerna eroderar snabbt.

Färre, äldre, ensammare sammanfattade Süddeutsche Zeitung rapporten. Det kan eventuellt stämma, men det är bara en prognos.

Vad som verkligen borde göras, i informationssyfte, är att trycka upp nya ex., och gärna översätta till flera europeiska språk, det stora projektet ”Shrinking Cities” som den Förbundsregeringen finansierade mellan 2002 och 2008.

Deurbanization in the world.

Här nagelfor Philipp Oswalt i samarbete med Leipzig Gallery of Contemporary Art, the Bauhaus Dessau Stiftelsen och en forskarstab ur såväl konstnärliga som samhällsvetenskapliga miljöer varje aspekt av krympningsfenomenet, excellerade i grafer och atlaser och tabeller, vilket gjorde att man faktiskt fick en lugn och stillsamt nyfiken inställning till krympning – det var ju hur som helst några som verkade ha processen helt under kontroll.