Spökstäder och världens största fastighetsbubbla

Jag följer lite på avstånd urbaniseringen i Kina. Tycker ibland att det är en spännande spegling av europeisk och nordamerikansk urbanisering för hundrafemtio-hundra år sedan, men inser att vidden av stadsbyggandet vida överskriver västerländska erfarenhetshorisonter. Idag bor drygt 40 procent av Kinas befolkning i städer, den siffran var 18 procent 1970 – men inflyttningen ligger på ca 20 miljoner per år, så 2030 kommer andelen var över 60 procent.

Tidigare i år rapporterade medier om en planerad sammanslagning av städerna kring Pärlflodsdeltat. Nio städer skulle gå samman i en stadsregion, 26 gånger större än London och med ca 42 miljoner människor.

Den nya sammanslagna staden vid Pärlflodsdeltat.

Sen gjorde ett australiensiskt tv-team ett reportage om Kinas nybyggda spökstäder och infrastrukturella projekt utan någon hänsyn till mänskliga behov – som t.ex. staden Dongguan i centrala Goangdong-provinsen.

Men staden Kangbashi på den mongoliska stäppen slår det mesta i spekulation och ekonomisk fanatism. En stad som bankats fram av centralmakten pga gasfyndigheter i närheten. I vanliga fall tar sig människorna till staden – här är det staden som kommer till människorna.

Myndigheterna lockar med nyttjanderätter och avskrivningar och fastighetsinvesterarna hugger betet. Sedan 2006 har det byggts i Kangbashi i massiva mängder: lägenheter, villor, kontorskomplex. Staden ska bli ett kulturellt och ekonomiskt centrum i stäpplandet. 2,4 miljarder dollar uppgick markndsvolymen till förra året. Lägenheterna och husen är sålda, men huvudsakligen till spekulanter som inte har några avsikter att bosätta sig i Kangbashi utan bara väntar på att kvittera ut vinst. Man har parkerat sina pengar i där. I verkligheten har ingen flyttat dit.

Stadskvarter i Kangbashi, 2011

Myndigheternas plan var att staden skulle ha 1 miljon invånare 2030. Denna prognos har under året sänkts några gånger, först till 500.000, sedan till 300.000. Reportrar som allt oftare berättar om Kinas urbana megalomani har uppskattat det faktiska invånartalet till 26.000. Det är framför allt förvaltningstjänstemän från regeringen och lokala myndigheter som ska dirigera den stora tillväxten som ännu väntar på sig.

Kangbashi

Sedan i somras har regeringen bestämt att investeringstakten ska bromsas i Kangbashi. Men det är skrämmande att det har kunnat gå så långt. En förklaring är att den ekonomiska politik som Kina för är helt och hållet inriktad på tillväxt. Man måste kunna visa upp en ständigt ökad tillväxt, och det kan man ju rent statistiskt göra om det byggs meningslösa städer på omöjliga platser.

Djingis Khan Square i Kangbashis regeringskvarter.

Djingis Khan Square i Kangbashis regeringskvarter.

Vad som också överträffar ens fattningsförmåga är hur sårbar den kinesiska urbana ekonomin egentligen är. Eller rättare sagt: hur den på nästan inget plan liknar det europeiska urbana systemet, just för att det kinesiska systemet är centralistiskt och homogent ordnat och inte alls rymmer den heterogenitet, brokighet och innovativa lidelse som gjorde europeiska städer så mäktiga och dynamiska under lång historisk tid. När John Friedmann skrev översiktsverket China’s Urban Transition för några år sedan inledde han just med denna reflektion: kinesisk urbanisering är något helt annat än europeisk; särskilt förvaltningsmässigt och politiskt har Kina aldrig haft några autonoma stadstater, eller institutioner för självadministration.

Om man fortfarande tror att det är USA som är världens största bov gällande bostadsspekulationer och mystiska kreditgivningar kanske man får göra en snar omjustering i sin uppfattning när Kinas fastighetsaffärer avtäcks. I en demokrati kommer ju oftast saker förr eller senare upp till ytan. I andra politiska system har inte transparens det uppenbara värdet.

(Lägger man därtill landets skeva befolkningspyramid pga en-barns-politiken och den snabbt åldrande befolkningen som skildrades av den utmärkte SVT-korrespondenten Fredrik Önnevall nyligen, finns det anledning till att vänta sig stora makrostrukturella förändringar inom snar framtid.)

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Urban Asia, Urban economy och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s