Det fanns en tid, tolv-tretton år sedan, då jag samlade på iakttagelser av kulturella skillnader, framför allt i form av kollisioner mellan det svenska och det tyska. Numera blir jag sällan så drabbad, men jag registerar något nästan varje dag.

Igår morse skyndade jag över Skalitzer Strasse mot simhallen och blir upphunnen av en man som tittar på mig: ”Ni var just en snygg förebild för  barnen!” säger han.

Jag slår upp mina klarblå. ”Was meinen Sie? Har jag sprungit över ett bebis? Har jag tagit någons mat?

”Tänk efter lite så kommer Ni nog på vad Ni har gjort”, säger mannen sammanbitet och skyndar iväg. Det slår mig på en gång att jag måste ha gått mot röd gubbe. Säkert framför något barn som stod och pliktskyldigt väntade. Det är en klassik klyscha; tyskar som inte går mot rött. Alla känner till fenomenet. På centrumet där jag tidvis arbetar finns ofta gästforskare från USA och beteendet en del av lunchskämten: ”Kan vi inte idag alla komma från New York och bara gå över gatan nu?”

Om jag skulle dissekera den lilla kulturkrock jag upplevt bestod den av tre aspekter som alla har mycket med staden och beteenden i det offentliga rummet att göra:

1. Den första aspekten handlar om barn. Det är tydligare skillnad mellan barn och vuxna i det tyska samhället. Barn är på flera sätt ”barnsligare” än sina svenska ålderkamrater upp till ca femtonårsåldern, och de behandlas också barnligt av vuxna. Den typ av samtals-kompis-kultur som föräldrar odlar gentemot sina barn i Sverige är inte lika stark. Barndomen är ett ideal, en frizon, en renhet. Denna kulturella mentalitet bottnar nånstans i tysk romantik, fantasivärldar och sagor, man älskar Kleist när han är som mest fånig och osammanhängande och lallar runt i riddarrustningar och grottor och har fullständigt frispel. Det oskyldiga, snövita barnet har också satt stopp för en del heldagsförskolor och andra institutioner som skulle kunna ge kvinnor i Tyskland andra yrkesmöjligheter, om de önskade. Institutioner är nämligen något ont som bestjäl barnet dess unicitet och självklarhet, och gör det slug, anpassningsbar och kollektiv.

Steget över till att bli vuxen är mer distinkt. Vuxna i Sverige är betydligt mer barnsliga än i Tyskland, och uppmuntras även att vara det. I ett tyskt stadsrum förväntas du som vuxen vara förebild för barn, och bör agera så alltid. När man brister i sin förebildlighet, särskilt i det offentliga rummet, degraderas men till viss mån till en ofullständig vuxen som måste korrigeras av de riktiga vuxna i civilsamhället. Allt för barnens skull, så de inte kontamineras av brist, cynism och regelbrott i förtid.

2. Den andra aspekten har med företeelsen att bli tillsagd att göra. I Stockholm säger vuxna väldigt sällan till varandra offentligt på det sättet. Även om det gällde mycket större regelbrott än att gå mot rött skulle förmodligen många reagera med ett ”Va fan har du med det att göra, sköt ditt!” Det funkar inte riktigt så i Berlin och andra tyska storstäder. Att bli tillsagd och att säga till är del av en social regleringsapparat i det offentliga rummet. Jag blir tillsagd, men också tillfrågad, kallpratad, tiggd och bjuden på tuggummi av obekanta människor i min väg varje dag. Nyligen tyckte en kvinna i arkivet jag besökte att jag bredde ut mig för mycket över borden, och förklarade det vänligt, viskande och bestämt i mitt öra.

Förr, för tolv-fjorton år sedan, tog jag ibland illa vid mig när sånt hände; tänkte att jag hade något vekt över min uppenbarelse som drog muckarna och kverulanterna till sig; att man såg ned på mig, inte respekterade mig. Men jag har helt ändrat uppfattning. Ingen skulle tilltala mig om jag inte redan var invigd och accepterad. Såg jag ut som en galning eller stapplade på obekant tungomål skulle de lämna mig. Men nu verkar jag som någon det går att tala med, som kommer att svara upp och reagera på det offentliga rummets krav på samvaro och anständighet.

3. Det för mig in på den tredje aspekten: den hövliga avhyvlingen. Skulle tillsägelsen som sker mellan främlingar i stadsrummet var grov, verbalt förolämpande eller aggressiv så skulle stadslivet snabbt nå primitiva nivåer. Att gå ut på stan skulle vara som att uppleva en ständig uppgörelse mellan huliganer. Det anständiga tilltalet, där tyskans ni-form direkt ger en svårslagen kombination av vänlighet och iskall distans, är av yttersta vikt att inte släppa.

Jag har samlat på några favoriter:

Står och dagdrömmer i rulltrappan ned till U-Bahn och märker inte att vagnarna redan står inne. Bakom mig står en 90-årig dam med två käppar som plötsligt utbrister med överraskande stark tantstämma: ”Fortare, fortare, late unge man!” (Schneller, schneller, fauler junger Mann!) Det fick fart på den late mannen.

En annan gäller ett gräl mellan två utslagna som står och säljer begagnade tågbiljetter under Görlitzer Parks högbana. En av dem var uppenbarligen etablerad vid stationen, men så hade det kommit en nykomling och konkurrerade. Vid grälets klimax höjer en av pundarna sin stämma och överröstar trafiken med orden: ”Jag kommer hädanefter att allvarligt ifrågasätta Din karaktär!”

Inga könsord, inga svordomar. Jag var inte den enda som under bråkdelen av en sekund stannade upp vid stationstrappan och tittade på denne man, med halva tänder i munnen och klädd i lump, med sympati och värme för hans civila beteende.

[En tidigare post om kulturella skillnader.]