Förbannade hus

Med anledning av en inbjudan till en konferens om ”place branding” i Utrecht nästa år kikade jag igenom några anteckningar jag gjorde i samband med en radiointervju med den amerikanske journalisten Sam J. Miller (som jag inte hittar på nätet i skrivande stund) om gentrifiering på film.

Miller gör en intressant iakttagelse att gentrifiering egentligen är ett standardtema sedan flera decennier tillbaka i skräckfilmer – särskilt i undergenren ”hus med en förbannelse över sig”.

I filmen Cold Creek Manor flyttar en övre medelklassfamilj från Manhattan till ett arbetarklassområde och ett vackert, övergivet hus. Snart finner de sig trakasserade av en galen hantverkare som brukade bo i huset, liksom del andra arga andar med brustna kopplingar till platsen. Wendigo, The Shining, Poltergeist – skildrar alla gentrifieringens grundfråga: uppgraderad medelklass flyttar in i områden varifrån andra invånare har blivit borttvingade, utmotade, fördrivna – och medelklassens skräckfantasier om proletariatets blinda återkomst – som The Night of the Living Dead – för att urskiljningslöst förstöra ordnade förhållanden och ”oskyldiga” samhällsuppbärare.

Ur ett amerikanskt perspektiv finns det en djupare och mer ödesmättad fråga som stiger ur historiens skuggor i skräckfilmerna: Att den amerikanska nationen i sig är grundad genom en gigantisk gentrifieringsprocess. Det är inte utan skäl som de indianska kyrkogårdarna dyker upp i var och varannan film. De bortdrivna urinvånarna som återvänder för att kräva sitt stulna land och en och annan förlorad skalp tillbaka. Medlen att utkräva hämnd är otaliga: barnen sugs in televisionens flimrande spökbudskap eller äkta män blir vansinniga och försöker döda resten av familjen med en yxa.

Bortträngningen, som är gentrifieringens urakt, skapar alltid en paradox: alla erkänner att någonting har gått fel, att en orätt har utövats, men känner sig helt maktlösa att göra någonting åt det. Medelklassen är brickor i ett socio-ekonomiskt spel där de helt saknar egen riktning och styrkraft. Medelklassfamiljernas brist på autenticitet är också fundamental i förbannelse-filmerna. När det autentiska, i form av urinvånare eller proletariat i sina monstruösa hädangångna former, kräver plats och utlopp evaporerar det lilla ordnade livet i blodrök.

Miller ställer en fråga mot slutet av programmet: skulle ”hus-med-förbannelse”-filmerna ha samma resonans i ett samhälle med genomreglerad bostadssektor? Fanns haunted-house-genren också i kommunistländer? Förmodligen inte på samma sätt. Ju ”friare” marknaden är desto mer leder det till att hemmet blir en fetisch; ett rum att tillbedja och blidka. Filmen The House of Sand and Fog kan exempelvis också ses som en ”hus-med-förbannelse”, men utan monster och gengångar. Det räcker gott med att bostaden i det kapitalistiska samhällssystemet är en emotionellt och ekonomiskt blodsugande vara, och på inga sätt en rättighet så har du grundkonflikten till en gastkramande plot.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Gentrifiering, Urban America och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s