Med anledning av en inbjudan till en konferens om ”place branding” i Utrecht nästa år kikade jag igenom några anteckningar jag gjorde i samband med en radiointervju med den amerikanske journalisten Sam J. Miller (som jag inte hittar på nätet i skrivande stund) om gentrifiering på film.

Miller gör en intressant iakttagelse att gentrifiering egentligen är ett standardtema sedan flera decennier tillbaka i skräckfilmer – särskilt i undergenren ”hus med en förbannelse över sig”.

I filmen Cold Creek Manor flyttar en övre medelklassfamilj från Manhattan till ett arbetarklassområde och ett vackert, övergivet hus. Snart finner de sig trakasserade av en galen hantverkare som brukade bo i huset, liksom del andra arga andar med brustna kopplingar till platsen. Wendigo, The Shining, Poltergeist – skildrar alla gentrifieringens grundfråga: uppgraderad medelklass flyttar in i områden varifrån andra invånare har blivit borttvingade, utmotade, fördrivna – och medelklassens skräckfantasier om proletariatets blinda återkomst – som The Night of the Living Dead – för att urskiljningslöst förstöra ordnade förhållanden och ”oskyldiga” samhällsuppbärare.

Ur ett amerikanskt perspektiv finns det en djupare och mer ödesmättad fråga som stiger ur historiens skuggor i skräckfilmerna: Att den amerikanska nationen i sig är grundad genom en gigantisk gentrifieringsprocess. Det är inte utan skäl som de indianska kyrkogårdarna dyker upp i var och varannan film. De bortdrivna urinvånarna som återvänder för att kräva sitt stulna land och en och annan förlorad skalp tillbaka. Medlen att utkräva hämnd är otaliga: barnen sugs in televisionens flimrande spökbudskap eller äkta män blir vansinniga och försöker döda resten av familjen med en yxa.

Bortträngningen, som är gentrifieringens urakt, skapar alltid en paradox: alla erkänner att någonting har gått fel, att en orätt har utövats, men känner sig helt maktlösa att göra någonting åt det. Medelklassen är brickor i ett socio-ekonomiskt spel där de helt saknar egen riktning och styrkraft. Medelklassfamiljernas brist på autenticitet är också fundamental i förbannelse-filmerna. När det autentiska, i form av urinvånare eller proletariat i sina monstruösa hädangångna former, kräver plats och utlopp evaporerar det lilla ordnade livet i blodrök.

Miller ställer en fråga mot slutet av programmet: skulle ”hus-med-förbannelse”-filmerna ha samma resonans i ett samhälle med genomreglerad bostadssektor? Fanns haunted-house-genren också i kommunistländer? Förmodligen inte på samma sätt. Ju ”friare” marknaden är desto mer leder det till att hemmet blir en fetisch; ett rum att tillbedja och blidka. Filmen The House of Sand and Fog kan exempelvis också ses som en ”hus-med-förbannelse”, men utan monster och gengångar. Det räcker gott med att bostaden i det kapitalistiska samhällssystemet är en emotionellt och ekonomiskt blodsugande vara, och på inga sätt en rättighet så har du grundkonflikten till en gastkramande plot.