Idag sker en mängd manifestationer, däribland i Stockholm, i Occupy Wall Streets anda mot orättvisor i fördelningssystemen och de närmast kriminella förehavanden som gjort banker till drivande samhällsaktörer, inte sällan bortanför demokratins insyn.
I andra länder i Europa har ”Occupy Wall Street” spridit sig snabbare och fått större omfattning:
En intervju i dagens Süddeutsche Zeitung med statsvetaren Claus Leggevie ger en intressant bakgrund till Occupy-rörelsens imponerande omfattning i Spanien och Tyskland – demonstrationen i Frankfurt kommer förmodligen bli den största i Europa.
Enligt Leggevie är detta medelklassens protest. Det är den bildade och tjänstearbetande medborgargrupp som annars mer sällan syns på gatorna som genom manifestationer vill säga att man inte finner sig längre. I centrum står reaktioner mot bankernas tilltagande dominans, att överskiktet i samhället har berikat sig ofantligt den senaste tiden trots tider av allmänna sparåtgärder och arbetslöshet. Bristen på arbete och bostäder för ungdomar är akut. Men lika mycket uppmärksammas dåliga skolsystem, i Storbritannien de sanslösa höjningarna av studentavgifterna till universiteten. I Santiago de Chile har det varit ett stor fokus på utbildningsväsendet och regelrätta kravaller i dagarna.
Från en protestmarsch i Santiago de Chile. En demonstrant gör Peace-märket av förbrukade tårgasgranater, 11 oktober 2011.
Det finns överlag, enligt Leggevie, en koppling mellan protesterna i Tel Aviv, Kairo, Santiago de Chile och Madrid den senaste tiden. En skräck över medelklassens gradvisa eländessituation. Bartelsmannstiftelsen i Tyskland rapporterade nyligen från en undersökning att hela två tredjedelar av alla tillfrågade inte längre tyckte att kapitalismen var ett levnadskraftigt system. Så låg har inte tilltron till den rådande marknadsekonomin varit i Tyskland sedan 1947 (och då var omständigheterna lite speciella, om vi säger så…).
Idémotorn bakom Occupy Wall Street-rörelsen eller Indignados i Madrid är egentligen Karl Polanyi. (Det här lyfter jag gärna fram eftersom Polanyi gav mig uppslag till den teoretiska modell jag använde i min avhandling!)
Polanyis bok från 1944, The Great Transformation var ju en uppgörelse med 1800-talets marknadsekonomi och hur den ekonomiska sektorn hade frigjort sig från sociala förhållanden och blivit den dominerande principen för samhällets organisation och inte längre ett reglerat instrument underordnat den allmänna nyttan i stort. Samhället hade med andra ord tvingats anpassa sig till marknadsmekanismernas behov.
Den okontrollerade marknadsekonomin var dock ett förödande underlag för det sociala systemet då den inte bara behandlade de producerade tingen utan också mark, arbete och människor som varor. Som en reaktion mot den självreglerande marknadens utopi och de sociala relationernas förfall återupprättades därför successivt en översyn och kontroll av ekonomin som ett slags samhällelig självförsvarsakt under 1900-talet.
Ekonomin måste alltså ”återinbäddas” i ett socialt system, och det är denna rörelse som nu åter gör sig hörd.
Leggevie sammanfattar positionen på ett prägnant sätt: vi har en kapitalistisk ekonomi, och det är något vi bör värna om och förbättra – men nu har vi också ett kapitalistiskt samhälle vilket har visat sig vara enormt destruktivt. När marknadslogiken bestämmer allt i våra liv måste man sparka bakut och påminna om mångfalden av värden som är nödvändiga i mänskliga samhällen.
Från Occupy Wall Street i New York, oktober 2011
Om den här reaktionen bär tillräckligt långt för att skapa alternativa partier och ett nytt politiskt landskap är för tidigt att säga. Men rapporter från världen visar åtminstone att Occupy Wall Street inte bara är någon slags tillfällig vänster/ungdomsprotest mot konsumtionssamhället utan en sammanstrålande yttring från flera olika erfarenhet över hela världen som dessutom vilar på en idétradition som värnar samhällets stora potential.
(Återigen: mycket information har jag fått från INURA-nätverket, en guldgruva för att följa urbana sociala rörelser över hela världen!)
Håkan Forsells arbetsbok 
Intressant. För flera år sedan, under första fasen av den senaste lågkonjunkturen, varnade den brittiska polisen för att krisen kunde få ut medelklassen på gatorna. Och i Sverige har TCO varnat för att globaliseringen kan slå undan benen för våra tjänstemän. Man kan undra om det är en kombination av missnöjd ”medelklass” ( = bättre betalda knegare) samt arga trasproletärer som skall vara protestens spjutspets den här gången? När jag var nere och tittade på ockupanterna i Stockholm i lördags gav de närvarande i alla fall inte intryck av att tillhöra proletariatets stålhårda bataljoner.
Att ha kapitalistisk ekonomi utan att ha kapitalistiskt samhälle – jag tvivlar på att det är en livsduglig skvader, det låter mer som en desperat önskedröm (hos medelklassare …) att både ha och äta kakan. Men Polanyi är intressant och har goda poänger, det håller jag med om! Ekonomin måste underordnas samhället, inte tvärtom!
Björn, jag såg på dina bilder att du också var på Sergels torg! Intervjun jag återgav från SZ tyckte jag var viktig för att den visade på en grad av medvetenhet och idétradition bakom manifestationerna. Att slentrianmässigt börja knalla runt med plakat med Karl Marx (som vissa gjorde i Berlin) bara för att det är demo är att göra rörelsen en otjänst. Polanyis tankar om den ”inbäddade” ekonomin kan ibland låter som vanlig common sense men i praktiken är det ju ohyggligt komplext var samhället slutar och ekonomin börjar och därför säkert frestande att ta diverse utopiska eller revolutionära genvägar…. / H.
Sitter just och plitar på ett djupfilosofiskt inlägg i ämnet. Får se vad det leder fram till.
Angående porträtt så tycker jag som gammal industritjänsteman att det borde bäras omkring fler bilder av Engels!