Sveriges överbefälhavare efter andra världskriget, Helge Ljung, skrev i sin dagbok den 22 oktober 1948, att han hade börjat ta ”adjunkt- och engelskalektioner”. Ljung hade funderat i dessa riktningar sedan slaget vid Stalingrad 1943. Det var inte bara ett pragmatiskt individuellt bejakande av de nya vindarna. Hela det akademiska och institutionella livet i Sverige var strax efter andra världskriget snabba att springa det vinnande lägret tillmötes.

Det var först den tyska Bielefeld-skolan med Jürgen Kocka och Hans-Ulrich Wehler som namnkunniga frontfigurer som fick den svenska historikerkåren att återigen vända sig med intresse mot Tyskland.  Ett svenskt historikermöte 1979 behandlade den nya tyska socialhistorien som huvudpunkt i programmet.

Den teoretiska vinklingen mot Tyskland har sedan andra hälften av 1970-talet varit helt dominerande för historikerämnet i Sverige. Från Rolf Torstendahl till Johan Östling. Det är tämligen intressant att det var just Sveriges historiker som verkar ha varit den första av intellektuella grupperingar att fatta intresse för Tysklands alla fördelar efter kriget.

Det är därför med förundran man i veckan har kunnat följa robinsonaden ”upptäckten av Tyskland” under Bokmässan i Göteborg 2011. Jag vet inte vad det är för slags högtravad, kulturell mobilisering som man vill åstadkomma i t.ex. DN genom att låta den ena artikeln efter den andra variera ett tämligen nationellt navelskådande tema om att vi inte har sett det tyska, vi har föraktat det, men nu är det dags för oss svenskar att se och uppskatta det! En uppvisning i provinsialism som man helst inte vill bli påmind om.

Tyskland fanns faktiskt där för kreativt utbyte (och Berlin för samhällsasyl och  humanistisk forskning) före denna septembervecka. Jag har haft olika projekt tillsammans med Berlinkollegor sedan 1997 och aldrig känt att det skulle vara apart eller att jag skulle vara någon slags pionjär. Tyskland är en av noderna för att tillägna sig Europa och skaffa sig rikare perspektiv. För en mängd mindre nationer i den nära geografin finns det ingen riktig början eller slut på den relationen.

Idag är det närmast överflödigt att peka på Tyskland som kulturell smältdegel i Europa: Den mängd svenskar som denna sommar har cirklat runt kaféerna i närheten av min lägenhet vid Spreewaldplatz i Kreuzberg har varit oräknelig. De flesta är under 25. Vad de pratar om: att de vill flytta hit. Och det är klart de ska göra det! Plugga och jobba. Berlins fyra universitet har ett sådant söktryck från andra europeiska länder att alla nyanställer och utvidgar kursutbudet. Visserligen går hyrorna nu upp dramatiskt och arbetsmarknaden är fortfarande knapp. Men för konst- och kulturvärlden kommer det inte gå att flytta Berlin från förstaplatsen på överskådlig tid. Har du som 19-20-åring några som helst intellektuella eller kulturella ambitioner är det en plikterfarenhet att bo i en Wohngemeinschaft i Berlin ett halvår – eller åtminstone under långa veckoslut sova om dagarna i någon polares kök med överdimensionerad takhöjd och surfa på en nattlig våg av tekno och akvarieljus.

Svenska ambassadens kulturrådstjänst är Sveriges kulturlivs främsta prestigeplats. Medelålders kultursvennar har i ett eller två decennier sålt sina sommarhus i den svenska ensligheten och köpte orenoverade våningar i Prenzlauer Berg eller Charlottenburg. Substituten för urbanitet man inte kan få hemmavid. I dessa sammanhang finns naturligtvis inte några aversioner mot det tyska. Hela världen är här.

Tyskland är det protesterande landet, skrev Dostojevskij en gång: Det geografiska läget mellan det auktoritära Ryssland och Atlantkustens handelsnationer har pressat landet in i en dynamisk fålla – som man ständigt måste ge aktning åt. Denna energi kan leda åt de mest lyckade, eller mest olyckliga håll. Men om du lever i Europa måste du leva med Tyskland.

Den svåraste erfarenheten är att träffa på tyskar som hyser en patologisk kärlek till Sverige. Det är ofta djupt obehagligt. Det är det enda som fortfarande kan förmedla reminiscenser av totalitarism och hjärntvättad homogenitet.

Tyskland är fundamentalt annorlunda än Sverige på några punkter, enligt mitt menande. Här finns alla skäl att förbli landet nära:

1. man har en mogen och utvecklad demokrati, 2. man ger ut tidningar med långa, spirituella, opinionsbildande artiklar om kultur- och samhällsdebatt, 2. man är principfast (återuppbyggnaden av Östtyskland, avvecklingsbeslutet av kärnkraftverk… it takes a lot of guts, I tell you!), 3. man är inte per automatik övertrevlig, 4. man är inte nätkriminell, 5. människor vårdar vänskap på ett innerligt och fantasifullt sätt och 6. man tillverkar saker på riktigt och sitter inte bara och väntar på att ett nytt Facebook-kontor ska öppna för att rädda ekonomin  (denna kritik gäller mest Irland, vid närmare eftertanke).

Efterskrift. Eftersom Horace Engdahl berör temat Tyskland som det bättre Sverige i SvD, fick nu posten en postum länk!