”I mitt nya kvarter funkar det där med gentrifering inte så bra”, beklagade sig journalisten Daniel Steinmaier för en tid sedan i tyska magasinet Jungle World.

Men egentligen borde det funka utmärkt: i Gutleutviertel i centrala Frankfurt, just vid floden, skulle man kunna slöcykla med slipsen vajande i vinden till den Europeiska Centralbanken, eller Deutsche Bank, eller CommerzBank, beroende på ens yrkesmässiga böjelser, suga i sig den emblematiska latten och sen köpa tryffelsalami och glaserade franska anktestiklar på vägen hem.

Men det gör man inte.

Steinmaier drömmer vidare hur man skulle kunna äta sushi under färgglada lyktor, dansa dubstep på täta danshak och snacka dagens transaktioner över en cocktail vid Mains strand. Det skulle kunna vara så fint.

Men det är det inte.

Trots centralt läge och skamfilade tegelhus av imposanta mått härskar i Gutleutviertel vadslagningskontor, alkholistbröl, invandrare, Harz IV-familjer och gamla människor. Hur kommer det sig? Hur har de sociala lågpannorna lyckats hålla latteinvasionen stången när samma konstellation av uppfuckade stadsmedborgare misslyckats i Neukölln och Kreuzberg?

Svaret ger en intressant komplikation till de brukliga förklaringarna till gentrifieringens frammarsch. Ekvationen gamla kvarter + nyrik medelklass = gentrifiering funkar inte! De välbeställda i Frankfurt a.M. har livsstilsproblem. De är de enda som skulle kunna råda bot på bristen på surdegsdagisar i Gutleutviertel. Men vad gör de – jo, de flyttar till Wiesbaden! Eller ännu mer provinsiella nesten. Oberursel.

Alla stenrika EU-banksnubbar och –snubbor tar sina BMW-cabar till lantliga platser vars postadresser skulle få kinderna att rödfläckas av skam på vilken annan medelklass som helst. När försvann beröringsskräcken med det rurala proletariatet? Vart tog känslan för fina distinktioner vägen?

Slutsats: EU:s banktjänstemän värnar inte europeiska, urbana värden, och inte heller solidariserar de sig med en europeisk medelklass vars förbannade plikt det är att gentrifiera sina städer.

Detta är förmodligen en alltför lite uppmärksammad faktor till förtroendesprickan inom EU och valutaunionens snara sammanbrott.