Låt den hållbara staden gå under, och den rättvisa staden uppstå

De som hade tagit sig till Norra Latin i Stockholm i dag och Delegationen för Hållbara städers evenemang om ”Social sustainability” fick höra en intelligent och befriande odogmatisk presentation av planeringsteoretikern Susan Fainstein.

Fainsteins bok The Just City är en elegant uppvisning i metod och tillämpning. Hon utgår från filosofiska resonemang kring rättvisa och rättfärdighet och kopplar sedan dessa tankar till stadsplaneringens praktik. Vad är rättvis planering och fördelning i rummet? Det hela är en svidande vidräkning med nyliberalismens postulat om den ”konkurrenskraftiga” staden som ständigt legitimerat att privata krafter kunnat tillskansa sig medel ur allmänna värden – både materiella, sociala och moraliska – som byggts upp under lång tid. Fainstein presenterar sedan tre fallstudier från New York, London och Amsterdam där rättviseaspekten har hamnat i kläm i planeringen.

Den sammanfattande historien kring frågan om rättvisa / rättfärdighet (equity på engelska – ett svåröversatt ord) i stadsplanering har varit en av tilltagande komplexitet.

Från en vision om ”the city of desire” under 1900-talets början har stadsplanenormer gått från expertis och rationalism till en kraftig reaktion på det teknokratiska och sammanhangslösa och ökade krav på medborgarinflytande.

Här gör Fainstein några skarpa iakttagelser. Vurmen för community planning, medborgardialog och förhandlingar kring stadsförnyelse har, enligt henne, vilat på en helt naiv tro på kommunikationens förmåga att lösa problem. Men medborgare, investerare och politiker kommer till bordet med väldigt olika maktresurser. Resultatet blir ofta ett ojämlikt kontrakt där den starka tar vad han kan och den svaga lider vad han måste.

Istället menade Fainstein – om jag förstod henne rätt och inte bara började läsa in mina egna tankegångar i föreläsningen – att det måste finnas en rättighetstanke kring stadens planering, en rättighet som existerar före alla förhandlingar och all kommunikation och som aktiveras i samma stund man definierar sig som stadsinvånare. ”The right to the city” är med andra ord ett postulat för varje stadsmedborgare, fattig som rik, att deltaga i ett byggande – utan att behöva legitimera detta deltagande utifrån ett tilldelat förhandlingsläge. (Mats Franzén har skrivit en läsvärd artikel i antologin Känslan för det allmänna om det Lefebvreska uttrycket ”rätten till staden” och hur det har använts i både geografiska och urbansociologiska sammanhang.)

Det var överlag tydligt i Fainsteins föreläsning hur ofta vår tids variant av marknad och demokrati kommer i konflikt med mer tidlösa uppfattningar av rättfärdighet och rättvisa. Idag skapar demokratiska system ekonomiska belöningar, skattelättnader och subventioner åt redan välbärgade som i sin tur tar dessa demokratiska gåvor och stänger in i sig i homogena bostadsenklaver i villaförorter och innerstäder med vidhängande service och infrastruktur, t.ex. ett segregerat skolsystem – ”building on strength”-modellen (dvs skit i det som går dåligt och satsa på det som redan går rätt bra) från amerikanska städer under HOPE VI-eran är inte långt borta i Sveriges fall. Men rättfärdig eller rättvis blir en sådan stad inte.

Slutligen kan jag i Norra Latins aula ändå inte låta bli att reta mig något över hur ängsligt konform hela den urbana hållbarhetsdiskursen har blivit. Ansökningar handlar ofta bara om att försöka ticka i så många rätta boxar som möjligt av vad man tror att forskningsfinansiärer och i förlängningen politiker och näringsliv vill ha. Även de mest bekymrade frågeställningarna kommer med ett förbehåll: tillväxt och innovation måste kunna mjölkas ut ur närmast vilka sociala krissituationen som helst.

Fainstein talade som en fritt tänkande människa, och det är alltid upplyftande att lyssna till den arten. När hon helt frankt föreslog att man kunde kasta begreppet ”hållbarhet” på skrothögen och istället började diskutera ”rättvisa” som en helhetsvy över hur vi människor bör förhålla oss både till miljön och till varandra – ja, då kände jag att det är just så intellektuella måste agera: förnya begreppen, punktera den tomma retoriken och lyfta blicken.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Architecture, Urban America, Urban economy och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Låt den hållbara staden gå under, och den rättvisa staden uppstå

  1. Marcus skriver:

    Fan, du måste göra reklam för sådana här intressante evenemang i förväg.. Det låter som att man missade nåt.

    • arbetsbok skriver:

      Ok, jag ska tänka på det. Det var lite extra roligt denna gång. Fainstein är en tungviktare – jag hade en av hennes böcker som kurslitteratur när jag pluggade och den var skriven 1982. Hon var viktig redan då. Särskilt sympatiskt tycker jag var att hon berättade att hon hade känt sig tvungen att ta en grundkurs i filosofi för att kunna slutföra studien. Genuin nyfikenhet som jag hoppas man själv kan bevara i +70 årsåldern.

  2. Ping: Miljörasism och geografisk rättvisa | Popvänster

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s