Jag hade min första lägenhet i Berlin 1993. Det är rätt så länge sedan. Jag har sett staden förändras från att ha varit det mest skadeskjutna man kan tänka sig till att bli mjuk och inbjudande, och till att bli… jag vet inte riktigt vad – en pantertant kanske. Jag minns en konferens (eller var det ett urban-marketing jippo?) från 1999 då den dåvarande kultureliten proklamerade att Berlins revolutionära och nyskapande period var slut. Nu kunde det bara gå nedför. De kreativa var inte kreativa längre. Stockholms kommunalpolitiker var inbjudna och satt bara och gapade. Man hade just gått ut med att man ville att Stockholm skulle bli som Berlin. Den strävan skulle återformuleras flera gånger därefter. Vi var många som undrade vilken del Stockholmspolitikerna helst ville efterapa: den trettioprocentiga arbetslösheten? det kraftiga budgetunderskottet som ändå inte förhindrade en extravagant satsning på kultur och museer? eller var det den underutnyttjade fastighetsmarknaden och de låga hyrorna? Allt var nämligen en förutsättning för stadens kulturella expansion och magnetiska inverkan på unga, nyfikna människor.

Såhär i efterhand förstod nog de flesta att det var Berlin som skulle Stockholmifieras om staden gick en framgångsrik väg tillmötes. Det finns ingenting som saktar av stadsförändring så effektivt som bristen på ekonomisk tillväxt. Inom vissa segment – och fastighetsmarknaden hör sannerligen dit – har Berlin nu tillväxt. Det tog längre tid än olyckskorparna förutsade, men tendensen är tydlig och jag har reflekterad över utvecklingen tidigare här i Arbetsboken på flera ställen.

Visst kämpar fortfarande många mot gentrifieringen – men det verkar vara alltmer förvirrat vem som är den egentliga fienden. I Kreuzberg hade man ett Bezirksmöte för ett par månader sedan som handlade mycket om att bekämpa turister (framför allt sådana som tar foton på stadsdelens hus och parker) och det ondaste av alla företeelser: hostels.

Mitte har sedan länge varit föremål för stora fastighetsinvesteringar och butiksetableringar. Men samtidigt har en blandning av folk och hus alltjämt präglat stadsdelen, tack vare det materiella arvet från Östtyskland. Det finns helt enkelt otaliga hyreshus från 1970- och 1980-talet – Plattenbauten – ofta inkilade i det historiska gatunätet och till höjd och karaktär allt annat än uppseendeväckande. I det nya Berlin har dessa hyreshus aldrig varit attraktiva bland gentrifierare. Husen ägs av det kommunala fastighetsbolaget Wohnungsbaugesellschaft Mitte, alltså en form av allmännytta med ett stort miljonprogramsbestånd i bästa läge för att någorlunda översätta situationen till svenska förhållanden.

Linienstrasse, Berlin Mitte

Men sedan några månader tillbaka har det hänt något. Nu diskuteras om inte även detta bestånd håller på att genomgå en revitalisering och om att det kommunala bostadsbolaget aktivt vill byta upp sitt hyresklientel. Det började med ett radioreportage på: DeutschlandRadio „Luxus-Sanierung verändert Berliner Stadtbezirke“. I programmet intervjuades lägenhetssökande människor som yttrade sig om ”die Platte” och dess nyvunna attraktivitet. En ung kvinna sade i inlaget: ”Jag är absolut en person som måste bo i Mitte. Och nu flyttar jag från ”Altbau” till ”Platte” och det är ett medvetet val. Det är oerhört trendigt just nu.”

Neue Schönhauser Strasse, Berlin Mitte

Med ens var det alltså inte bara brygden av en ny medelklass och ett gammalt fastighetsbestånd som revitaliserade stadsdelar. Det gick visst bra med knotterbetong från 1972 också, bara fastigheten låg i rätt läge.

Men kort efter inslaget upptäcktes att flera av de som intervjuades i programmet i själva verket var anställda på Wohnungsbaugesellschaft Mitte, däribland presschefen för bolaget själv! Bolaget anklagades för att på egen hand bedriva bortträngningspolitik av gamla hyresgäster och för att vara ett slags förtrupp till en fullständig homogenisering av de centrala stadskvarteren i staden.

Debatten om vad som utgör gentrifieringprocessens kvintessens har sedan dess bara tilltagit i styrka. När nyligen senatorn för stadsutveckling i Berlin, Ingeborg Junge-Reyer uttalades sig om vikten att ”köpkraftigare målgrupper” bosätter sig i vissa eftersatta stadsdelar som Wedding, Lichtenberg och Spandau, uppfattades det närmast som en krigsförklaring mot hela det tufsiga kultur- och aktivistgarde som anser sig utgöra fundamentet i stadens dynamiska transformation och som nu i allt snabbare takt drivs ut från dess omhuldade, centrala kvarter.