Industrikomplex som uppvärderingsfaktor

Industribyggnader som kulturarv i stadsmiljö. Det är en oerhörd tillgång att ha ett komplex som Rotaprint i kvarteret, även om historien om den gamla tryckeriverkstaden med sitt spektakulära kontorshus har haft sina mörka sidor. Länge var detta en svårt underinvesterad del i stadsdelen Wedding i Berlin. Men sedan tio år tillbaka har gradvis en konstnärlig-småproduktions-utbildnings-mix utvecklats i Exrotaprint, som komplexet idag kallas. Integrationsprojekt, softwareframställare, arkitekter, glastillverkare, biljardhall för arbetslösa och en billig pasta-kantin som försörjer inrättning med lunch, allt i samma hus: denna anmärkningsvärda 1950-talsfastighet som konstnärerna bildade en stiftelse för att köpa och sedan dess har renoverat långsamt, vartefter pengar har flutit in.

Rotaprint, Wedding, arkitekt Klaus Kirsten 1957-58

Det fysiska spåren av industriell närvaro, av guldålderns hejdlösa framfart som ändå bar nöden och förtvivlan i färskt minne och som därför blev en sådan karg fest, allt detta berikar stadsrummet. Till den grad att denna ännu fattiga del av Wedding, just i detta Kiez omkring Rotaprint, uppvisar embryonala tecken till gentrifiering när natten faller och de provisoriska barerna glättar på de röda sammetsgardinerna. Samma spel med tecken för alternativism, new economy och stilkänslig nostalgi som förebådade transformeringen av Kreuzkölln.

Arkitekten till Rotaprint, Klaus Kirsten, föddes 1929. Han studerade vid Tekniska universitetet i Berlin, och sedan ett halvår med Gio Ponti i Milano. Hans pappa var polare med den gamla ägaren av tryckeriverkstaden och pappa Kirsten pushade för att sonen, den blivande stjärnarkitekten skulle få uppdraget. Klaus skrev kontrakt på uppdraget 1955, endast 26 år gammal, före han ens hade inrättat ett kontor, utan arbetade hemma i föräldrarnas lägenhet i Friedenau.

Övriga byggnader av Klaus Kirsten och den nära kollegan Heinz Nather, särskilt från 50-talet och 60-talen, håller hög konstnärlig kvalitet. Flera av dem finns i Hansaviertel. Deras arbeten är fortfarande till stor del okända i Berlins arkitekturhistoria. Men som grannskapslokal och produktivt komplex för produktion och kultur är Rotaprint en institution och ett arkitektoniskt minnesmärke av rang och med avgörande social inverkan.

Kontorsbyggnaden till tryckverkstaden, från 1957

Gottschedstrasse, Wedding before dawn...

Angående industribyggnader som kulturarv i stadsmiljö tipsar även Betongelit om denna grymma laboratoriebyggnad som är belägen bara ett par hundra meter från S-Bahnstationen Tiergarten. Rosa plåtsnablar mitt i stan är mäktigt urbant.

Berlins försöksanstalt för vattenteknik

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Architecture, Berlin, European urban history, Gentrifiering, INURA, Urban Europe och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s