Jag skrev tidigare några reflektioner om det olyckliga i Stockholms topografi, som blivit ett politiskt landskap, som fått till synes obotliga effekter på framför allt Stockholms bostadsmarknad. Det som värderas som stad i Stockholm måste bli en mycket större yta.

Det här tänkte man på redan under Norrmalmsregleringen – ja, egentligen långt tidigare än så. Det är slående hur välfärdsstadens hårdhänta byråkrater som Hjalmar Mehr och Helge Berglund ofta verkar ha tänkt mycket mer storstadsregionalt är dagens stadsbyggnadspolitiker.  Jag hittade i Fastighetsägarnas arkiv urklipp från de långtgående planerna under 1960-talet att anlägga en ordentlig ringled – precis som storstäderna på kontinenten hade – runt Stockholm – oaktat den speciella topografin som ibland ställer till det.

Österleden Kreugers förslag SvD maj 1966

Här är delar av Lidingö, Djursholm och Nacka (och Kungshatt i väster!) innanför storstadsringen och förutspås i artikeln naturligtvis en helt annan exploateringtakt än tidigare. Inom dessa områden skulle människor arbeta och bo i blandade upplåtelseformer – vilket för de nämnda ”stadsdelarna” skulle ha inneburit en helt annan närvaro av flerfamiljshus till hyra.

Jfr nu med Dennisöverenskommelsen från 1992:

Stockholms ringled enl Dennisöverenskommelsen 1992

Här är Österleden reducerad och går över Djurgården och upp mot blivande Norra Djurgårdsstaden, och ringleden mer eller mindre cementerar innerstadsgränsen ytterligare. Det är en rätt meningslös sträckning på leden då den dels bryter in i ett rekreationsområde, och dels inte öppnar för en avgjort större bostadsmarknad och en mer infrastrukturellt samlad storstad.

Nu är ju inte heller de här planerna färdiga. Men bara genom att kika på stadsplaner och trafiklösningar i arkiven undrar man snart vart politiken som möjligheternas konst tog vägen. Just Stockholm lider av något slags Jane Jacobs-fixering vid det småskaliga, ”promenadstaden” i all ära, men  en felprioritering i det sociala stadslandskapet där personlig bekvämlighet och säkerhet ibland har varit mer riktningsgivande för stadsplaneringen än miljö, infrastruktur och en rättvis fördelning av resurser.