Industristaden i retur

Elektronikföretaget Siemens hade en gång i tiden sina experimentverkstäder mitt i centrala Berlin, vid Friedrichsstrasse. Fram till nångång på 1890-talet profiterade företaget på det täta utbytet mellan institutioner och människor i den växande staden. Men sen blev verksamheten lidande. Lokalerna räckte inte till, ingenjörerna blev mer specialiserade och fann ringa behov att söka upp annan kompetens utifrån, tillochmed provgeneratorerna skadades av spårvagnarnas och omnibussarnas vibrationer från gatan. Siemens hade då nått en storlek, ett globalt inflytande och en struktur som inte tålde yttre störningar, tillfälligheter eller för mycket ”kreativitet”. Företaget flyttade ut till Siemensstadt, den egna urbana skapelsen, som mer hade karaktären av preussisk bruksort. När Siemens själva mätte upp den urbana kostymen för sin verksamhet blev följaktligen den stadsmodell som uppvisade en rik variation av produktionstyper ratad till förmån för en monofunktionell miljö.

Thomas A. Hutton nämner inte Siemens i sin bok The New Economy of the Inner City, men han för ett resonemang om förhållandet mellan urbanisering och industriproduktion skulle mycket väl skulle kunna ha historiska länkar till det sena 1800-talets företagskultur och metropoler. I en viss fas av utvecklingen behöver en ny produktionsgren den urbana miljön för att rekombineras, men sen försvinner detta behov och stadsmiljön får en postindustriell karaktär. I mer eller mindre stor skala har dessa processer upprepats under 1900-talet.

Huttons bok handlar om hur avancerade ekonomier nyttjar, eller snarare återanvänder, urbana områden för nya kombinationer av produktion, kultur och socialt liv. Bokens intention är att åter aktualisera föreställningen om industrisamhället för dagens stadsekonomiska utveckling. Hutton följer upp den omstruktureringsprocess som skedde under 1980-talet när traditionell manufaktur och småindustri försvann från centrala stadslägen i Västeuropa. Under senare år har dessa ”postindustriella” stadsmiljöer sett en renässans av teknikintensiv produktion i form av internetfirmor, dataspelsutvecklare, grafik och design. Utvecklingsdynamiken är i jämförelse med den traditionella industristaden högst instabil, men de nya industrierna bidrar påtagligt till nya företagskulturer och i flera fall dramatiska sociala förändringar.

Boken ställer frågan om hur dessa processer äger rum, rent bokstavligt. Hur förändras stadsmiljöerna? Vilket omvandlingstryck kan man avläsa på arbets- och bostadsmarknaden?

De empiriska fallstudierna är från så olika lokala områden som exempelvis Clerkenwell i centrala London med sina hantverkstraditioner och radikala förflutna och Telok Ayer i Singapores Chinatown som utvecklades från bortglömda historiska kvarter i skuggan av det centrala affärsdistriktet till ett expansivt område för nya mediaföretag.


En brittisk kolonialfilm från 1938 med bl.a. bilder från Singapores gamla retailer-distrikt.

Hutton ser de industriformationer som omskapar många innerstäder som en del av den avancerade storstadens historiska utveckling. Många analyser har tidigare spelat ned det industriella arvet och sett den moderna globala staden som en ”postindustriella” skapelse. Istället menar Hutton att man genom att fokusera på nya industriformationer i centrala stadsmiljöer också kan säga något väsentligt om hur den industriella produktionen använder stadsmiljön som ett experimentfält och ett sammanhang för innovationer: Hur tar lokalsamhället hand om globala marknader? Vilka vägar har den historiska industriutvecklingen stakat ut i stadsmiljöerna? Hur sprider sig ny industriverksamhet i innerstäderna? Hur omgestaltas den sociala miljön?

Så snart stora förändringar blir märkbara i samhället (och integreras i det allmänna medvetandet och den opinionsbildande samhällsanalysen) finns ett behov att på ett ensidigt sätt förkorta de historiska processerna. Men in verkligheten är inte dagens mest betydande storstäder präglade enbart, eller ens framför allt, av information och service, utan av att industrisamhället har återskapat sig i nya rumsliga former. Det industriella landskapet har i framgångsrika städer egentligen återkommande varit föremål för en dynamisk process, där man i den urbana miljön har sökt behålla en rik variation av produktionstyper.

Nyckelordet för Hutton är ”rekombination” – en förmåga som vissa stadsmiljöer har att underlätta nya kopplingar mellan exempelvis industritillverkning, manufakturarbete, serviceföretag och kulturproduktion. (Begreppet kommer egentligen från naturvetenskapen; de biologiska metaforerna för urban tillväxt är legio just nu!) De lyckosamma föreningarna är beroende av ett historiskt framväxt, mångfascetterat mark- och fastighetsutnyttjande som i viss mån är självreglerande men som lokala politiska beslut också påverkar. På alla platser finns en rumslig och ekonomisk spänning mellan produktion, konsumtion och bostäder, något Hutton återkommande beskriver som det som definierar den nya innerstadsekonomin i globala städer.

Det finns mycket intressant att ta del av i Huttons bok, även om det spretar mer än lovligt emellanåt. Särskilt det empiriska exemplet från London är läsvärt, inte minst för att det visar vilken rik bild av stadsförändring man kan förmedla genom att variera metoder – från GIS-studier och exploateringskartor till medierapporter, fotografiskt material och intervjuer med lokala aktörer.

När det gäller de övergripande förklaringsanspråken blir det betydligt tunnare. Bidrar den nya ekonomin och företag inriktade mot kulturindustrin mer än normalt till ekonomisk tillväxt, eller attraheras dessa verksamheter till redan växande städer? Richard Florida, som Hutton närmast slentrianmässigt hänvisar till (kunde han inte ha hittat en bättre referens?), har inte heller något bra svar på den frågan. Dessutom förblir det oklart genom hela boken om det är innerstadsläget eller den komplementära ekonomiska förmåga hos en stadsregion som är den primära framgångsfaktorn. En dynamisk kombination av gamla och nya industrier sker ju faktiskt på flera andra platser än i centrala städer.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Architecture, Urban economy, Urban heritage, Urban revolution, urban sociologi och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Industristaden i retur

  1. Ping: I mellanchefernas stad | Arbetsbok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s