Jag föreläste på i KTH i veckan om restitutionsprocesser i Östeuropa efter murens fall. Hur egendom förts tillbaka till ursprungliga ägare – decennier efter att dessa ägare blev fördrivna eller bestulna – är ett fascinerande kapitel i den europeiska samtidshistorien. I Tyskland har förehavandena för att kunna vinna klarhet i vem som verkligen är den rättmätiga ägaren till en hyresfastighet eller en fabrik varit komplicerade och tagit lång tid. I vissa fall har offer tidigare varit gärningsmän och inom 1900-talets våldsamma europeiska historia finns svarta, onda berättelser som visar att historien inte kan skrivas utifrån schabloner, även om det ofta är så vi lär oss den.

Jag har goda vänner som bor utanför Berlin, i den brandenburgska medelklassorten Kleinmachnow. Restitutionsprocessen under 1990-talet ledde till att de forna statsanställda östtyskarna var tvungna att lämna sina hus. Men eftersom det höll på att resultera i en social katastrof uppfördes snabbt en rad enklare radhuslängor i området där flera av dessa invånare nu bor.

De tidigare fördrivnas familjer som tog över villorna behöll dem i genomsnitt endast i 12 månader. En snabb privatisering av bostadsstocken med andra ord, innan de såldes vidare på den öppna marknaden.

Det är en märklig stämning på denna ort fortfarande. Någonting i luften som folk inte pratar om.

Hursomhelst. Bland de utländska studenterna på KTH fanns en kille från Litauen. Han berättade en fascinerande sak. I Litauen beslutade staten efter kommunistblockets fall att tilldela medborgarna ett slag investeringspoäng. En typ av voucher som kunde omsättas i reda pengar. Voucherns värde bestämdes utifrån hur många år du tillbringat under den litauiska kommunistregimen. Ju fler år desto mer poäng. Sen kunde du ta denna ”tillgång” och investera dem i en lägenhet eller i ett företag.

Jag har aldrig hört om en liknande transformation: från ett slags värdering av umbäranden, om man nu kan formulera det så – till redig investeringskraft i den nya ekonomiska ordningen.

Jag frågade studenten om det fanns något skrivet om denna process – företrädesvis på ett språk jag förstår – men det visste han inte. Om någon händelsevis råkar läsa detta och vet var man kan ta reda på mer om Litauens egendomspolitik efter 1990 – skriv gärna till mig och berätta.