Den svejkiska patriotismen

Bara ett inlägg om ”patriotism”, för minnet.

I förrgår kväll satt jag och pratade med f.d. arbetskamrater med polskt förflutet. Lite glappkontakts-försenat hamnade vi in på temat katastrofen i Katyn. Hela samtalet tog sådana märkliga vändningar att jag har gått och tänkt på patriotism under hela helgen.

Samhörighet i smärta. Det har svenskar känt av efter Estonia eller tsunamitragedierna. Men det polska folkets kronologi av lidande, ”nationernas Kristus”, ”Europas dörrmatta” och alla andra självspäkande epitet man låtit vidhäfta sitt land tyder på en särskild uppfattning av närmast sakral utsatthet.

På bussen till fotbollsträningen i morse försöker jag återge Polens historia för Georg, min nio-årige son. Hur varje starkare makt tog en bit av landet tills det inte fanns något kvar.

Jag blev väl lite uppeldad av mina polska medbröders engagemang och tyckte att Georg inte riktigt hängde med: ”Men, om någon kom och tog vårt land, skulle du inte försvara det då?” utbrast jag som en annan Mannerheim i Whyred-kofta.

”Nä. Dom skulle få ta det, jag skulle inte göra någonting”, sa ungen.

”Men, menar du verkligen det…”, börjar jag utan att tänka mig för. Pojken spänner ögonen i mig: ”Varför ska jag göra motstånd?! Jag bara spelar dum. Eller så sticker jag själv istället! Vill jag inte vara kvar kan jag åka till Tyskland eller nåt…”.

Om man kanske inte globaliserar, men åtminstone europeiserar sina barn i riktigt unga år – som jag aktivt har försökt göra – då är detta ett logiskt resultat. Jag tänker på  Horace Engdahls tal – kallad ”Talet” i tryckt form, som om det bara fanns ett enda tal kring detta ämne – i samband med högtidlighållandet av Sveriges förlust av Finland 1809. Ingen historiker i Sverige skulle kunna skriva något liknande. Det är så uppfriskande politiskt inkorrekt: Finland, denna blodiga lem som år 1809 hugges bort från den svenska stridande kroppen. Kruthål i huvet och vinterskog och is i värjfästet och död på befästa öar i eländet, ja det är så isande stålblankt, Engdahls återkallande av nationell stolthet, att man bävar och förundras: Var vi verkligen sådana en gång i tiden, vi svenskar? Sen följde industrialism och modernisering och vi vände ryggen åt denna österländska blodsförening och började umgås med norrmän och danskar. Där har vi startskottet för degenereringen och vekheten, laptops och latte och små skinnfåtöljer. Inga mer spetsade påkar av frostig gran att köra ned i halsen på en brölande köttklump till fiende mot fäderneslandet utan lite wheeling and dealing, pensionsplaceringar och socioekonomisk kapprustning bakom tandblekta leenden. Döbeln reser sig ur sin grav och hugger med sin rostiga sabel efter fjollbarnen i märkeskläder på väg till Franska skolan.

Horace har lite rätt ändå, det får man erkänna. Men för Georgs opatriotiska hållning vet jag att det är en annan story som spökar. En historia som jag har hört berättas när det gäller förhållandet mellan tjecker och polacker, och som jag säkert har berättat för honom. (Är det ett slags genusblunder som upprepar sig i all oändlighet, att pappor alltid berättar dumma historier för sina söner, och dessa sönder sedan minns de dumma historierna hela livet?)

Nåväl, den här är lite som en Bellmanhistoria utan märkbar poäng: En polack och en tjeck är ute och går när de kommer till en hög mur de inte kan komma förbi. Polacken blir utom sig: ”Jag ska krossa muren, riva ned den, spränga den…”. Tjecken gör ingenting. Efter ett tag när polacken är helt slut, utsliten och bedrövad i sin kamp att forcera muren halar tjecken fram två pilsner och säger: ”Ta det lugnt. Vi dricker lite öl. Sen pissar vi på muren. Och sen dricker vi lite öl till. Till slut kommer den rasa och vi kan fortsätta.”

Soldaten Svejk känner väl de flesta människor till. I Tjeckien finns flera liknande figurer som alla är besläktade med denna passivt revolutionära nationaltyp: Uppbärare av den godmodiga, underfundiga – och naturligtvis ölälskande – nationalismen; den som säger: ”Ta mitt land, kom varsågod, jag kommer inte göra något motstånd, jag sitter här med min Budvar. Men jag kommer skratta åt dig bakom din rygg. Jag har all tid i världen, men din tid är begränsad – när du försvunnit är landet mitt igen.”

Georg hade helt enkelt bestämt sig för att vara tjeck i sin svenska patriotism. Ett beundransvärt klokt val får jag som stolt europeisk far konstatera.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i European urban history och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Den svejkiska patriotismen

  1. André skriver:

    Väldigt fin blogg på alla sätt det här, men vad i allsin dar menar du med att skriva förklenande om en Paul Smith-kofta?

  2. arbetsbok skriver:

    Jag tar bort det. Jag kände själv att det var att gå över en gräns.

  3. André skriver:

    Haha, du ändrade på riktigt! Nu ska jag twittra ut att det här är världens bästa blogg.

  4. André skriver:

    Ja, vad visste väl jag. Jag försvarar bara en en PS-kofta varje gång tillfälle ges.

  5. André skriver:

    Verkligen. Hur skulle saker och ting annars se ut.

    Ses.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s