I senaste pappersnumret av tidskriften Arkitektur (nr 5 2010) – länk till deras blog – som kom ut häromdagen har jag skrivit om ”The Gentrification Reader”.

En något längre version av den texten följder här nedan:

________

Gentrifierade stadskvarter är de nya internationella grannskapen. Hela världens medelklass känner igen sig i dem: ”De är som blåjeans”, skrev antropologen Caroline Mills redan 1988. Men det dröjde till mitten av 1990-talet innan ”gentrifiering” började betraktas som en mainstream-utveckling, både bland forskare och allmänhet.

Artikelsamlingen The Gentrification Reader är en utmärkt möjlighet att följa begreppets historia: från Ruth Glass klassiska studie av Londons utveckling under tidigt 1960-tal till Tom Slaters uppgörelse häromåret med att begreppet förlorat sin politiska och kritiska udd bland samhällsforskarna. Samlingen erbjuder runt 600 sidor av engagerad debatt och perspektivförskjutningar och visar hur studier av gentrifiering har kommit att knyta företeelser i stadsrummet till varandra som länge inte tänktes ihop: kommunala skolutförsäljningar med välbeställda barnfamiljers livsstilsval, tillgångar till privata kreditlån med etableringen av gay communities – eller hur den tillfälliga upptäckten av sjöutsikt från de översta våningarna i ett nedgånget socialt bostadsprojekt kunde innebära slutet på etablerade arbetarkvarter. De klassiska exemplen på gentrifiering i som återfinns i antologin – medelklassens vurm för estetiska och historiska kvaliteter i centrala bostadslägen – utgör i dag inte de intressantaste teoretiska bidragen.

Trots att – eller kanske just därför att – gentrifiering sedan en tid är kodordet för all möjligt form av stadsförändring, har det blivit allt svårare att finna en entydig definition. Samlingen tar dock fasta på fyra punkter som ofta förekommer i processen: återinvestering av kapital, social uppgradering av ett stadsområde med hjälp av inflyttande ekonomiskt välbesuttna grupper, förändring av stadslandskapet samt direkt eller indirekt bortträngning av lägre inkomstgrupper från området eller fastigheten.

Gällande den sista aspekten gör samlingens utgivare en tydlig markering: det är ”displacement”, den borttvingade befolkning, den åsidosatta delaktigheten, det demokratiska underskottet i förändringen som bör utgöra essensen i det analytiska intresset – inte fastighetsmarknadens investerings- och hyresglapp eller medelklassens preferenser.

Gentrifiering är en form av nykolonialism som numera inte bara utspelar sig i victorianska tegelhus eller Gründerzeit-våningar utan i alla former av befintliga eller potentiella boendemiljöer. Processen har införlivats i den offentliga stadsplaneringen som därmed har förlorat i transparens och öppenhet. Att fastigheter ”dekanteras” på sina övermogna hyresgäster är inte längre marknadens förment neutrala beslut utan föregås av mumlande uppgörelser mellan offentliga och privata aktörer.

”Politiker, opinionsbildare, planerare och alla de samhällsgrupper som säger sig förespråka ett levande och diversifierat stadsliv måste slutligen fråga sig om deras engagemang för social och ekonomisk jämlikhet, kulturell mångfald, miljö- och hälsomässigt hållbara städer verkligen tål en prövning”, skriver utgivarna med fingret åt de anglosaxiska stadssamhällen de själva är verksamma i.  Den frågan skulle lika väl kunna ställas till städer närmare i geografin.

/Tryckt version i tidskriften Arkitektur, Nr. 6, Oktober 2010 ISSN 0004-2021, s. 72/