På andra sidan ruinlandskapet

I Detroit har invånarna tröttnat på att få besök av journalister som förklarar hur sanslöst rutten och förfluten staden är. ”Lata reportrar älskar att ta bilder av övergivna grejor”, som Thomas Morton skrev i en artikel häromåret. Det har gått dithän att vurmen för den sötstinkande upplösningen av hus, människor och gemenskap är det primära journalistiska uppdraget och det är helt irrelevant om det finns någon nyhet att rapportera om därbakom.  Det finns, enligt Morton, ett helt gäng av Detroit locals  som sherpar runt journalister genom ödeläggelsens snitslade Grand tour.

Jag förstår egentligen alla som besöker Detroit bara för att begapa fenomenet – jag kunde inte ta mina ögon från förfallet när jag besökte staden; det var apokalyptiskt.

(Detroit är nog rätt unik i att uppvisa fenomenet ”dead flight” – sedan 2002 har över 1.000 kroppar blivit flyttade från stadens begravningsplatser till andra kyrkogårdar i förorterna av släktingar som inte vågar besöka gravarna längre. )

Många går igång på ruinporr. Jag reagerar själv med en chockartad estetisk rush vid den plötsliga åsynen av övergivna kraftverk, masugnar och hyreshus. Även om Mustafa Can i sin serie Sverigebilder i SvD gör sitt bästa för att komma ur öde-bruksort-från-folkhemssverige-klischéerna drar bilder och intervjuer åt samma håll: ett slags mässande av förfallets och förflutenhetens besvärjelser: ge oss masugnen tillbaka, bruket var samhället, ungdomarna vart tog dom vägen… eskatologi skulle nästan vara mer befriande än denna melankoli.

Jag vet inte om det är för att det är valtider och ingen vågar säga något radikalt annorlunda, något fullständigt uppochnedvänt. Vartenda ämne av verklig vikt och laddning  för Sveriges många trevande lokalsamhällen lämnar aldrig de retoriska hjulspår de kört ned i sedan år tillbaka: glesbygd, miljonprogram, industrijobbens försvinnande mals genom den politiska tröstlöshetens kvarn. Kan det verkligen vara så att det bara finns storstädernas och ”kunskapsstädernas” blandning av finansmarknad, fastighetshandel, kreativ industri och place-marketing, och alla andra orter kan bara hamna olika nära detta mått på lyckad tätort?

Hemmalag o domare

Fotbollsplan Bredsjö

Det måste finnas en annan glesbygd, andra små städer med säreget förflutet att berätta om, men dessa storys passar inte i en stelnad bild av hur Sverige ser ut och ska beskrivas, både av media och politiker.  De där orterna i Bergslagen som Can och Jörnmark besöker är ju en ännu existerande länk till ett Sverige som var magiskt – globalt sett – där det växte fram en särskild ordning kring  skog och järn som satte sig likt brännmärken i stadsplanering och mentalitet. Och städerna längs Mälaren vände därför uppmärksamheten åt ”fel” håll.

Kan man möjligen se om det finns en avig sida på ”skapande förstörelse”? Trasig tillblivelse, kanske? På mitt arbetsbord bläddrar jag i en samling studier som lyfter fram frön till ett nytt landskap, som inte är övergivet utan rätt odefinierbart, med finhantverkare, holländare och egensinniga sportfånar. ”Varje ’här’ utgör en berättelse utan slut.” (Inger Orre)

Jag tycker om idén att det finns någonting annat som lever därute, bortom den sista förortens sista köpkvarter.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Svensk stad, Sverige, Urban economy och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s