Att svenska planeringsmyndigheter håller ett ganska hårt grepp som städerna i landet behöver man bara åka till Köpenhamn för att bli påmind om.

Min resa med många stopp ned till IPS konferens i Aten såsmåningom gav mig föranledning att hälsa på en gammal vän boende sedan många år på Istedgade i Vesterbro. Det har alltid varit red-light-verksamhet i kvarteren närmast centralstationen. Men nu hade det blivit ordentligt ”rått” som min både luttrade och lätt defatistiska vän noterade. Med två småflickor i 8-10-årsåldern ser även den mest toleranta vissa anledningar att kanske söka ny lägenhet.

Prostitutionen är inte så påfallande, men droghandeln är omfattande hela dygnet. På Mariakirkens trapp kör några killar in kanyler i vaderna. Ett ”manshus” har etablerats i kvarteret – ett ideellt drivet härbärge för män bortom all räddning – och det är ett sådant trasigt gäng, socialt, etniskt, åldersmässigt, att man instinktivt bara vill titta bort. Andra människors engagemang får en att känna lite skam. Min väns hus låg bara för ett par år sedan på avstånd från detta koncentrat av urban misär, men nu har det spillt över in i två-tre omkringliggande kvarter.

Mansshop bredvid manshus, Vesterbro

Samtidigt har den delen av Istedgade som tar vid efter red light-kvarteren fått en helt annan karaktär. Där bodde tidigare en majoritet av invandrare från hela världen. Skolan i grannskapet tvingades stänga då de olika befolkningsgrupperna inte kom överens och organiserat skolarbete var helt omöjligt. Därefter enades de privata fastighetsägarna i området att sanera upp sin husstock och inom loppet av ett par år hade hyror och priser gått upp och invandrarfamiljerna ersatts med smygalternativa medelklassfamiljer. Några hade tidigare bott i Kristiania men de är alla välutbildade. Antalet små butiker med särskilt utvalt sortiment av någonting och antalet kaféer, proppfulla denna varma kväll, har tillkommit i oräkneligt antal.

Städade piger på Istedgade.

Dessa medelklass-Vesterbroare är föremål för många andra Köpenhamnares förakt. De går under ett får man väl säga typiskt danskt skälsord, ”halal-hippies”. Det motsvarar till viss del ”rödvinsvänster”, men med tusen olika modifieringar som man alltid måste göra mellan det danska och det svenska. Det innebär i grova drag som jag förstår det en liberal inställning som är så hållningslös att de egna ståndpunkterna och positionerna ständigt förhandlas bort. I skolor med stora invandrargrupper – så går ryktet – har danska föräldrar sagt att deras barn visst kan äta halal-slaktat kött i skolmatsalen eftersom ”det där ändå inte är så viktigt för oss”.

Så Istedgade är en frontalkrock av röda lampor, drogmissbruk och ett säreget köpenhamnskt gentry. Det får inte gå så lång tid innan jag kommer hit igen.

Business, day and night.