Minnet är bedrägligt och minnen huggna i sten dömda att förlora sin mening. Det är intressant att se vilka monument i de forna Östberlin som lyckades återerövra en plats i stadsrummet, och vilka som helt förkastats. Ernst Thälmann, den gamle kommunistledaren och parken som uppkallats efter honom i Prenzlauer Berg är sedan länge ett omtyckt tillhåll för skatare och alternativa och monumentet hålls i gott skick.

Ernst Thälmann monumentet

Annat är det med minnestavlorna som sedan 1986-87 sitter på bron över S-Bahnspåren vid Schönhauser Allee. Från mitt rum går jag förbi plaketterna ofta, och vid varje besök är de nedtaggade och skitiga. Helt utan underhåll. Ingen modern stadsguide eller arkitekturförteckning över Berlin tar upp minnestavlorna och berättar vad de är, deras historia.

Minnestavlorna över krigsslutet vid Schönhauser Allee S-Bahn

Krigets eldar över Wassertumplatz i Prenzlauer Berg

DDR-konstnären hette Günter Schütz. Han hade tidigare gjort officiell konst och offentliga utsmyckningar i olika sammanhang, bl.a. inför de olympiska vinterspelen i Östtyskand 1980.

Plaketterna skildrar motståndskampen, krigsslutet och ”befrielsen” av dessa nordliga delar av Berlin av Röda armén. Bilderna är lokalt orienterade. Tryckpressar som avbildas på minnestavlan hittades i det stora kvarterskomplexet Druckerei Gutenberg på Schwedter Strasse. Bilden av krigets slutskede och kaos illustreras med ett eldhav över Wasserturmplatz och det karakteristiska höga standortstornet.

Minnestavlan är alltså inte en abstrakt skildring av kamp och hjältedom, som t.ex. det turistifierade sovjetiska ärofältet vid Treptower Park – utan en detaljrik skildring av lokala krigsskådeplatser mitt i detta stora arbetarkvarters liv och vardag.

Jag tycker det är sorgligt att det offentliga minnets konstverk inte vårdas bättre. Men ingen bor kvar här längre; inte de som en gång upplevde krigsslutet hur som helst, men inte heller deras barn eller barnbarn. Det kommunikativa minnet, som Maurice Halbwachs kallade det levande samtalet om det förflutna över generationer, har gentrifierats bort, med statliga subventioner.

Därtill är monumentet påfallande obsolet: en nation – som inte finns längre – visar tacksamhet mot en annan nation – som inte heller finns längre. Günter Schütz konstverk och dess förfall är just en utmärkt illustration över historiens prismatiska relation till nuet. Bara de frågor och perspektiv som människor i dag uppfattar som meningsbärande kan verka på det historiska urvalet. Minnestavlorna vid Schönhauser Allee är reducerade till klotterplank tills prismat någon gång i framtiden vrider sig igen.

"alla som här går förbi, visa dem tillbörlig ära som stupade för att ni ska kunna leva."