Frågan om historicitet och autenticitet bekymrar mig just nu. Då är det både symptomatiskt och trevligt att komma till Gaststätte W. Prassnik på Torstrasse i Berlin-Mitte.

Prassniks "slitna" bar

De gör sitt eget öl i källaren och har en s.k.”Raucherecke”, vilket är ett härligt understatement som legitimerar kedjerökning av alla i lokalen. Inte för att jag röker, men bara att sitta i en bar med rökande människor igen är underbart.

Lokalen med linolium-matta med brunt schackmönster!

Det komiska är att W. Prassnik är bara fejk. Krogen är en replik på de gamla Eckkneipen som fanns överallt i Östberlin. Nedkissade alkishålor med gula tapeter och Berliner Kindl på fat. Prassnik öppnade 2001. Men många människor (allt fler, skulle man kunna säga) som kommer hit tror att det är ett original, något autentiskt. Men hela stället slitna charm är minutiöst planerad. Bardiskens jack och avskavningar är beställda av designern. Ägaren är väldigt stolt över de brunmurriga taperna – köpta i Milano – och berättade en gång att de funderade på att sota väggarna i hörnen för att ge sken av att det stått kolkaminer där.

Historien som marknadsvara blir bara mer och mer påtaglig. De olika historiska troperna som alltid ska accentueras, särskilt i miljöer som annars andas ungdom och samtidighet. Att på ett framgångsrikt sätt skapa tillgång till gårdagen är hårdvaluta i dagens nyurbaniserade värld.

Tips: tvekar man om det är nytt eller gammalt på riktigt är det bara räkna antalet iBooks bland gästerna. På Prassnik är det oftast ett vitt plasthav som möter ens blick vid ingången. Fejk-krog alltså. Men trevlig…