Jag har tidigare nämnt den brittiske urbangeografen Tom Slater. Hans uppgörelse med att det kritiska perspektivet i gentrifieringsforskningen har försvunnit på tio år. Det som numera skrivs ifrågasätter inte processerna utan sysslar framför allt med att kvantifiera eller kvalificera utfallet samt ge vissa stickord till policydiskussioner. Den tematik som under 1980- och början av 1990-talet var dominerande: fastighetspolitik, mark- och hyresstegringar, redlining, hyrevärdars trakasserier hade gradvis försvunnit till förmån för etnografiska studier av den nya bourgeoisien.

Slaters artikel kom i ”International Journal of Urban and Regional Studies” 2006, men renderar fortfarande svar och kommentarer i stort sett i varje nummer sedan dess. Nu är Slater m.fl. aktuella med en nyutgiven bok, ”A Gentrification Reader” (Routledge 2010), en samling av både klassiska och nya texter i ämnet.

Nyligen gav arkitekten och vänsterpartisten Erik Berg goda anledningar att stanna kvar i ämnet gentrifiering med sin artikel ”Truman City: a critical look at the discourse of densification”. Den finns att läsa på den bilfria rörelsen Carbusters internetupplaga. Berg huvudfråga lyder: vad är det egentligen vi säljer ut när vi accepterar agendan med urban förtätning och in-fill projekt? Förtätningsdiskursen är oerhört stark och drar med sig argument och sympatisörer från alla möjliga håll. Det är ju så förföriskt att tänka sig denna väg som en grön och hållbar lösning, men stämmer det?

Berg pekar på en mängd problem. (Inget av dem kan väl direkt överraska, de är upp i ansiktet på många):  grönstrukturerna blir exploaterade, externalisering av produktion leder till längre transportkedjor och en allt annat än grön ekonomi, delar av den befintliga stadsmiljön blir förstörd och oanvändbar för sina ursprungliga invånare och gentrifiering, slutligen, har spridit sig likt en löpeld i tidigare arbetarklasstadsdelar.

Sammantaget, menar Berg, att de nya stadsborna – gentryt, om man så vill – blir inneslutna i en helt illusorisk värld där bara en sida av verkligen är synlig och uppfyller varje hörn av miljön och tillvaron: konsumtion och det kommersiella livet: inte ett spår kvar av naturen som försörjer dem eller av sociala och historiska olikheter hos andra medborgare.

Det finns mycket att hålla med om i Bergs artikel.  Förtätningspolitiken verkar sedan några år tillbaka skapa mer problem än lösningar. Samtidigt är det som att alla i den här debatten – både de för och de emot – saknar riktigt vassa argument. Utan att kritisera Bergs åsikter förefaller det som att det saknas ett grundläggande plan för att på allvar tala om stadsförnyelse och socio-ekonomisk bortträngning av befolkningar. Spelar det någon roll om politiker, byggherrar och fastighetsbolag vill skapa täta medelklassgetton i centrala stadsdelar och genom olika åtgärder lyckas röka ut de krumma väsen som bo där? En fantomsmärta säger nog de flesta att det inte är helt ok. En stad måste ha fler uppgifter att fylla för sina många olika människor – men vad dessa funktionella och sociala uppgifter skulle vara har liksom glömts bort.

Slater illustrerade denna uddlöshet med en anekdot: En tysk statsvetare hade ägnat fyra år åt att forska om gentrifieringsprocessen i Prenzlauer Berg i Berlin. När denne statsvetare vid en workshop i Vancouver berättade vad han undersökte var en omedelbar reaktion: ”But surely gentrification research is just an excuse to hang out in cool neighbourhoods sipping latte?”

Socialforskarna hade varit så snabba att låta sig Richard Floridafieras att de aldrig återvann sitt kritiska perspektiv.

Gentrifieringsdebatten har följaktligen varit full av metaanklagelser: Forskar du om nygentryt i Hammarby sjöstad för att du vill vara en del av denna värld? Ett ”objektiv intresse” är bara en tunn fernissa bakom vilken döljer sig behov att fraternisera sig. (Nu drog jag bara till med Hammarby sjöstad här – faktum är att forskningen kring gentrifiering av svenska städer, inklusive Stockholm, väntar ännu på kraftfulla insatser!)

I ett av svaren till Tom Slaters artikel gav Paul Watt vid Birkbeck Collage i London ett plausibelt svar till varför det blivit så här. Det berodde, enligt Watt, på att den teoretiska begreppsapparaten, som en betydande del av gentrifieringsforskning utgick från, kom från Pierre Bourdieus berömda studie La Distinction. Forskaren blev därmed själv en del av det sociala profileringskrig, det värnande om kulturellt kapital, om habitus och skapandet av det fält som den kreativa kunskapsekonomin utövade i sina nyvunna stadskvarter. En teoretisk modell som var mer marxistiskt orienterad och hade ekonomiska och yrkesmässiga komponenter i centrum av analysen skulle både komma fram till andra resultat och befria forskaren från den fina distinktionens smittorisk.

Arbetarklassen kommer alltid vara närvarande i den inflyttade medelklassens föreställningsvärld, skriver Watt. De kommer aldrig tro sig om att kunna skapa en urban miljö utan hjälp från den frånvarande ”Andra”.  Det är säkert riktigt. Men det skulle inte skada om processerna i stadsrummet blev lite mindre spöklika och istället blottlades på sina inneboende intressen och sin rationalitet.

ps den 17 maj 2010. Jag antydde i denna post bristen på svensk forskning om gentrifiering, men naturligtvis var det alldeles för schematiskt: Eric Clark vid kulturgeografi i Lund är en synnerligen inflytelserik forskare som kartlagt gentrifiering av svenska städer fram till 2001. Mats Franzén vid IBF har jämfört gentriferingen av Ottensen i Hamburg och Södermalm i Stockholm. Data går heller inte i detta fall längre än till slutet av 1990-talet. Med tanke på att processen har skenat hejdslöst under hela 2000-talet vore det på plats med fler studier. Fokus ligger också snarare på produktionsledet av gentrifiering – t.ex. ”the rent-gap” teorin – och inte på konsumtionsledet – dvs vad är det hos den nya medelklassen som drar dem till gamla arbetarkvarter, vilka signaler lystrar de till, och inte minst: vilka signaler tror byggherrar och fastighetsinvesterare att de lystrar till?

Läs gärna referatet av Eric Clarks föreläsning för Demokratisk Vänster i Lund den 1 maj i år.