Vänner av topplistor – och med kunskaper i tyska – bör besöka det berlinska stadsmagasinet Zittys hemsida. Där listas allt, vid sidan av det vanliga utbudet av krogar, filmer och gallerier:  Berlinbornas främsta hatobjekt, deras hundar, deras läderoutfits, grillställen, kondomsorter, cykelvägar, inlines-märken – och de största misstag som gjorts i staden.

Ett toppnotering bland de nygjorda misstagen i Berlin är etableringen av s.k. ”Car-Lofts” – d.v.s. lägenheter designade så att innehavaren kan parkera sin bil i lägenheten. Detta ordnas rent tekniskt genom installeringen av en gigantisk bilhiss som i hermetiskt tillslutna och kameraövervakade bostadsfastigheter placerar bilen tryggt en bra bit upp från den farliga gatan.

Car-Loft Kreuzberg Paul-Lincke-Höfe

För poängen är just att gatan ska vara farlig. Det ska vara i Kreuzberg.  Om lägenhetsinnehavaren ville bo i Grunewald eller i Dahlem med sin bil skulle han (mer sällan är det en hon) behöva bry sig så mycket om att bilen står på gatan. Nyprojekteringen ”Paul-Lincke-Höfe” erbjuder höginkomsttagare att ”äntligen få bosätta sig mitt i Berlins mångfacetterade kulturliv”, som det står i en av bostadsföretagets flyers.  Billägenheterna på Reichenbergerstrasse har utlöst en våldsvåg i kvarteret, som traditionellt domineras av alternativa, vänsteraktivister, konstnärer och turkar och fastigheten är numera permanent vaktad av en säkerhetsfirma. Molotov cocktails har slängts mot fasaden och ett tag utsattes huset dagligen för vandalism.

Byggherren Johannes Kauka figuerade i ett reportage i Die Zeit för ett par månader sedan. Han berättade om sin dröm att bo mitt i smeten, med all den komfort och trygghet som förortsboendet kan erbjuda, på kittlande distans från stadslivet skitiga sidor, men med bibehållen dynamik. ”Paul-Lincke-Ufer är en av de attraktivaste platserna i Berlin, varför ska det vara omöjligt för någon med 500.000 Euro i inkomst att bo här? Varför ska rika människor behöva gömma sig bakom villahäckar i Zehlendorf?”  På frågan om detta är en gentrifiering av Kreuzberg svarar Kauka att det i sådana fall är ”gentrifiering med skohorn”. Det rör sig om ett hus på Reichenbergerstrasse – en märklig kloss bland själfulla hyresfastigheter från Gründerzeit.

Men utan tvekan råder en kulturkamp i det nya Berlin: det tog ett tag innan företagarna följde lobbyisterna som följde politikerna, som i sin tur sniffade runt var kulturentreprenörerna höll hus, som i sin tur hade följt konstnärerna som följt de billiga lokalerna och laddningen av historia och kreativitet som är själva urvaran i den urbana världen. Hyrorna har stigit kraftigt de senaste åren just i Kreuzberg. Framför allt är det turkarna och de alternativa som motas bort. Kreuzberg ligger inte i utkanten av den civiliserade världen längre – som stadsdelen gjorde före muren föll – utan verkligen mitt ibland allt. Under hotet att tvingas bort har många icke-extrema invånare sympatiserat med de alternativas kamp att få bort Car-Lofts-ägare och andrat gentry. ”Vi har inte mycket, dåliga arbeten, dåliga skolor och låga löner – men vi har spännande och genuina kvarter; kan vi inte få behålla det?” som en Kreuzberg-bo kommenterade Zeit-reportaget.

Men det är väl den varan som är så attraktiv: de spännande och genuina kvarteren. Förmögna skikt kan inte producera sånt själva. Men eftersom detta numera är till salu, och betingar konkreta priser,  ser utsikterna dåliga ut för dem utan tillgångar att få behålla varan.

Bild från reklambroschyren över Paul-Lincke-Höfe