”Piazza del Campo i Siena liknar ett väldigt musselskal med rundad kant av gamla hus, svagt amfiteatraliskt sluttande mot fonden. Men där reser sig, på ett hörn av stadshuset, det våldsamt höga – 102 meter – och smala Torre del Mangia. Detta att torget sluttar och det smäckra tornet står rakt gör ett inte mindre svindlande intryck än om torget hade varit plant och tornet lutade. Ens egna jämviktsbegrepp är rubbade, och när molnen rör sig över den höga spiran är det som om jorden vände sig.”

Siena, Piazza del Campo från ett kyligt vårbesök långt senare än Ekelöfs

Gunnar Ekelöf satt vid torget i Siena någon gång på 50-talet och drack en apéritif då folk plötsligt börjar skjuta skarpt i stan. Uppe på taken över piazzan och även i det smala tornet syntes skyttar med gevär.

”Det är kråkorna som kommer för att plundra duvornas bon”, förklarar en kypare för Ekelöf. Mycket riktigt var en flock kråkor på väg. Ekelöf berättar hur en efter en föll från skyn, fågelstudsarna brassade på och till slut gav fåglarna upp och skingrades.

Ekelöf reflekterade över incidenten: Varför hade Sienaborna plötsligt gripit till dessa våldsamheter mot några stackars kråkor? Var det ett kollektivt behov att uppleva något av krigets spänning, leka luftvärn mot bombplan?

Men det fanns en djupare symbolik. Duvorna var offerdjur åt gudomen, de tillhörde Afrodite, Venus och den Helige Ande. Kråkorna däremot var Hades och Djävulens hantlangare.

Ekelöf avslutade sin fundering: ”Vad jag nyss hade bevittnat i skyn var en kamp – på lek – mellan ont och gott, en helt improviserad pantomim som skarpskyttarna uppförde med kråkflockens hjälp, en kråkfäktning. Och alla var genast med på noterna. Orden ’duva’ och ’kråka’ stod på givna platser i den ordlösa dikten.”

Det är väl just detta som trollbinder en besökare i de italienska renässansstäderna. De har en öppning uppåt mot det gudomliga, den eviga sagan. Den andra öppningen är ned i myllan, födan, stoffet. Den självklarhet med vilket sienaborna levde med de stora frågorna i det lilla; hur stadens fasta ramar, både fysiskt och historiskt, i sig var en förutsättning för de mest skiftande karaktärer och levnadsbanor. Och visst känner man en viss plågsam avund när man tänker på hur vi nordbor alltid måste tillkämpa oss urbanitet. Och hur vi hoppas att det finns rationella vägar att nå dit, med översiktplaner och förtätningsdoktriner, sociotoper och skrivbordsplanerade ”mötesplatser”.

Slutet på Ekelöfs artikel:

”Jämför man Florens Palazzo Vecchio med Sienas Palazzo Púbblico och de båda tornen, ter sig det förra borgerligt, nästan trivialt, trots sina minnen av Savonarola och andra. Och den forna rivalen Siena har inte som Florens vuxit ut med hiskliga tillfarter och förstäder, utan håller sig samlad i och kring sin mur. ’É una città mística’, har jag hört italienare säga, det är en mystisk stad. Kanske menade de bara att den var hemstad för S:ta Katarina, Italiens största kvinnliga mystiker, som jag väl aldrig kommer att läsa, fast jag borde, eftersom hon som stilist av katoliker räknas i jämbredd med Dante och Petrarca.

Traditionerna har här inte bara levande, utan livsviktiga betydelser. /…/ När … Chigiakademin, den berömda musikhögskolan, drogs med ekonomiska svårigheter och såg sin existens hotad trädde Monte de´ Paschi, ungefär ’Fårbetesbanken’, emellan, så kallad därför att den i sitt vapen har tre ’berg av ull’. Banken är en av världens äldsta om inte den äldsta, och på 1100-talet, då den grundades, utgjorde vissa kvantiteter ull, bikupsliknande ’berg’, en myntenhet. Numera är det en fullt modern bank med alla en sådans intressen – förutom att den tycks känna ett visst kulturellt ansvar.”

Ekelöfs reportage trycktes i ”Blandade kort” 1957. Den är full av dylika betraktelser över tidslös, sakral urbanitet.

Piazza del Campo