Läste sent omsider Björn af Kleens Jorden de ärvde. Boken behöver knappast mer uppmärksamhet. Det är tveklöst något av det intressantaste som skrivits om svensk äganderätt (även om bristen på referenser stör mig). Huvudspåret – fideikommisset – förfaller ju inte uppenbart vara en kioskvältare. Men just det aparta startläget visar sig öppna en hemlig väg för direktkonfrontation med politisk dubbelmoral kring äganderätten i Sverige.

af Kleen och Svante Weyler framträdde på en bokhandel i Örebro tidigare i veckan och jag var där och lyssnade. Weyler inledde med en klassisk distinktion av adelns självbild, mellan vad man ”är” respektive vad man ”gör”. I Goethes Wilhelm Meisters läroår (som kontrasteringen ursprungligen kommer ifrån) skriver Goethe avundsjukt om att adelsmannen är sin egen uppenbarelse, han bär det i sitt habitus. Borgaren, däremot, definieras utifrån vad han ”har” i materiella ägodelar. Liknelsen passar väldigt bra in på af Kleens bok på flera sätt. Goethe banade väg för ett föradligande av borgerskapet – borgerskapets förvandlingar stod också i centrum för både samhällsanalys och konstnärliga verk under Goethes tid.

I af Kleens reportage handlar det delvis om hur nyrika börspampar lägger sig till med ett slags hemmasnickrat adelsliv på Värmdö och andra platser i Sverige. Sen handlar det också om hur storgodsägarna lyckats få socialdemokratin att springa adelns ärenden – under ”kulturarvets” täckmantel – och vilken oerhört långsiktig agenda de har med sina förehavanden. Egendomen är ett redskap för transcendens, det sanna överskridandet av det timliga, den härbärgerar evighet, blodsband, familjenamn och jord naturligtvis.

(En parallell går att dra till den tyska jordadeln som långt in på 1900-talet hade samma sakrala förbundenhet till jorden i en tid präglad av allt aggressivare modernisering och kollektivisering. Stephan Malinowski har skrivit en avhandling som blev en storsäljare för några år sedan, ”Vom König zum Führer”. En fascinerande studie.)

Tillbaka till af Kleens bok. Äganderätten på landsbygden står i centrum, givetvis. Men därmed säger studien också någonting mellan raderna om äganderätten i städerna. Det var nämligen stadsegendomen; fastighetsägarna, hyresvärdarna och markinnehavarna i städerna som socialdemokratin ägnade all kraft åt att kontrollera och även bekämpa under 1900-talets välfärdsepok.

Det viktigaste, säger Göran Persson i en av bokens intervjuer, var att de stora jordegendomarna inte var framtiden för folket. ”Det var i stan, i industrin det skulle ske. Det var på byggena som bonddrängarna dök upp som en ny medveten arbetarklass. De hade ingen längtan efter att få ta över ett hör av grevens mark och odla potatis.”

Intresset för äganderätten på landsbygden blev med andra ord allt svalare samtidigt som behovet av ingränsningarna ökade för den privata äganderätten i storstäderna under hela 1900-talet – och med särskild intensitet efter andra världskriget: kommunalt planmonopol, kommunalt markkrav, hyresregleringar, anvisningskrav… ett helt system för att hålla den privata äganderätten i schack så att den inflyttade arbetarklassen inte skulle bli utsugen och förtryckt.

Samtalet med Göran Persson är frapperande, det överseende, för att inte säga den sympati, som där silar igenom gentemot jordadeln. Socialdemokratins oheliga allians med arvejorden. Väldigt konstigt kan tyckas, om det inte vore så att Göran Persson är ett levande bevis på att socialdemokratin i och med 1990-talets äganderättsrevolution inte hade en susning om hur fiendebilden egentligen såg ut. Den roll äganderätten i dag spelar för samhällets utveckling är oerhört komplex. När äganderätten tenderar att bli ett belöningssystem, skapat av det politiska etablissemanget i syfte att befordra de grupper som ekonomiskt kan tänkas gynna samhället – då är det en äganderätt som underminerar demokratin. Sådana larmklockor sätter af Kleens bok igång hos mig.