Arvejord och urbanisering

Läste sent omsider Björn af Kleens Jorden de ärvde. Boken behöver knappast mer uppmärksamhet. Det är tveklöst något av det intressantaste som skrivits om svensk äganderätt (även om bristen på referenser stör mig). Huvudspåret – fideikommisset – förfaller ju inte uppenbart vara en kioskvältare. Men just det aparta startläget visar sig öppna en hemlig väg för direktkonfrontation med politisk dubbelmoral kring äganderätten i Sverige.

af Kleen och Svante Weyler framträdde på en bokhandel i Örebro tidigare i veckan och jag var där och lyssnade. Weyler inledde med en klassisk distinktion av adelns självbild, mellan vad man ”är” respektive vad man ”gör”. I Goethes Wilhelm Meisters läroår (som kontrasteringen ursprungligen kommer ifrån) skriver Goethe avundsjukt om att adelsmannen är sin egen uppenbarelse, han bär det i sitt habitus. Borgaren, däremot, definieras utifrån vad han ”har” i materiella ägodelar. Liknelsen passar väldigt bra in på af Kleens bok på flera sätt. Goethe banade väg för ett föradligande av borgerskapet – borgerskapets förvandlingar stod också i centrum för både samhällsanalys och konstnärliga verk under Goethes tid.

I af Kleens reportage handlar det delvis om hur nyrika börspampar lägger sig till med ett slags hemmasnickrat adelsliv på Värmdö och andra platser i Sverige. Sen handlar det också om hur storgodsägarna lyckats få socialdemokratin att springa adelns ärenden – under ”kulturarvets” täckmantel – och vilken oerhört långsiktig agenda de har med sina förehavanden. Egendomen är ett redskap för transcendens, det sanna överskridandet av det timliga, den härbärgerar evighet, blodsband, familjenamn och jord naturligtvis.

(En parallell går att dra till den tyska jordadeln som långt in på 1900-talet hade samma sakrala förbundenhet till jorden i en tid präglad av allt aggressivare modernisering och kollektivisering. Stephan Malinowski har skrivit en avhandling som blev en storsäljare för några år sedan, ”Vom König zum Führer”. En fascinerande studie.)

Tillbaka till af Kleens bok. Äganderätten på landsbygden står i centrum, givetvis. Men därmed säger studien också någonting mellan raderna om äganderätten i städerna. Det var nämligen stadsegendomen; fastighetsägarna, hyresvärdarna och markinnehavarna i städerna som socialdemokratin ägnade all kraft åt att kontrollera och även bekämpa under 1900-talets välfärdsepok.

Det viktigaste, säger Göran Persson i en av bokens intervjuer, var att de stora jordegendomarna inte var framtiden för folket. ”Det var i stan, i industrin det skulle ske. Det var på byggena som bonddrängarna dök upp som en ny medveten arbetarklass. De hade ingen längtan efter att få ta över ett hör av grevens mark och odla potatis.”

Intresset för äganderätten på landsbygden blev med andra ord allt svalare samtidigt som behovet av ingränsningarna ökade för den privata äganderätten i storstäderna under hela 1900-talet – och med särskild intensitet efter andra världskriget: kommunalt planmonopol, kommunalt markkrav, hyresregleringar, anvisningskrav… ett helt system för att hålla den privata äganderätten i schack så att den inflyttade arbetarklassen inte skulle bli utsugen och förtryckt.

Samtalet med Göran Persson är frapperande, det överseende, för att inte säga den sympati, som där silar igenom gentemot jordadeln. Socialdemokratins oheliga allians med arvejorden. Väldigt konstigt kan tyckas, om det inte vore så att Göran Persson är ett levande bevis på att socialdemokratin i och med 1990-talets äganderättsrevolution inte hade en susning om hur fiendebilden egentligen såg ut. Den roll äganderätten i dag spelar för samhällets utveckling är oerhört komplex. När äganderätten tenderar att bli ett belöningssystem, skapat av det politiska etablissemanget i syfte att befordra de grupper som ekonomiskt kan tänkas gynna samhället – då är det en äganderätt som underminerar demokratin. Sådana larmklockor sätter af Kleens bok igång hos mig.

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Svensk stad, Sverige och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Arvejord och urbanisering

  1. Dan skriver:

    ”När äganderätten tenderar att bli ett belöningssystem, skapat av det politiska etablissemanget i syfte att befordra de grupper som ekonomiskt kan tänkas gynna samhället – då är det en äganderätt som underminerar demokratin. ”

    Varför det?

    • arbetsbok skriver:

      Gällande de exempel som af Kleens bok tar upp är det uppenbart att det finns ett demokratiskt underskott. När fideikommisset förlängs av socialdemokraterna i mitten av 1990-talet (SOU 1995:128) går det stick i stäv med allt vad jämställdhet och jämlikhet heter. Jordadeln belönas med äganderättsprivilegier för att de anses vårda kulturhistorien (trots att allmänheten sällan får tillträde till deras gods och gårdar). När sedan både förmögenhetsskatt och arvsskatt avskaffas och nya definitioner på ”produktiv jord” formuleras, innebär det enorma möjligheter till ytterligare kapitalbildning bland dessa och liknande grupper. Men de privilegier som är förbundna till denna äganderätt kommer inte samhället till del i samma utsträckning. Trickle-down-effekten har ju som bekant en ganska dålig effekt egentligen.
      Men om vi lämnar den specifika boken så fick din fråga mig att fundera. För visst antyder jag något mer allmänt. (”Varför äganderätt, på vilket sätt och för vem?” är egentligen hela Arbetsbokens spörsmål!) Från den tiden jag arbetade i USA fick jag med mig en stark motvilja till att myndigheter och lagstiftning prioriterar och rangordnar vem som får äga. Jag tror att en sådant ”egendomssamhälle” måste balanseras med ett som vilar på meritokratiska ideal (vilket man också är fullt medveten om i USA, även om suget efter snabb tillväxt ofta ställer till det). I Sverige har jag en uppfattning att vi länge varit naiva inför äganderättens problematik, lite dumma och skyddade bakom ett finmaskigt nät av kontroll och välvilja. När regleringarna började falla under de senaste decennierna blev effekten därför en delvis otyglad roffarmentalitet. Men faktum är att ett marknadskapitalistiskt egendomssamhälle kräver starka samfundsskapande normer och förordningar för att fungera. Och ett sätt att skapa sådana är att värna om ett brett och folkligt egendomsinnehav, tror jag. ”Äganderätt är en av de viktigaste ekonomiska fördelarna vi kan få här på jorden”, sa HSB:s grundare Sven Wallander i början av 1960-talet. Han talade inte om förstfödda adelssöner. (Får givet anledningar att återkomma i saken!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s