TV-serier om hårda städer har konjunktur just nu: Först den danskproducerade ”Cities on speed” som på svenska döptes till ”Monsterstäder” gick under januari i SVT2. Nu senast kommer ”Världens hårdaste städer” på Discovery channel. Hur fort har inte urbaniseringens baksidor blivit det snaskigaste temat. Det var ändå inte så länge sedan Katarina Dunér lockade tittare med ”Drömmen om staden”, ett program som spann som en katt i vardagsrummet. Det var på den tiden då alla tyckte sig ha hittat tillbaka till staden som ett sammanhang av historia, identitet, hierarkier och skönhet. Den globala urbana ekonomin välsignade varje förening som hade livsstil som sitt epicentrum. Idag har urbaniseringen återigen, precis som på 1960-talet, blivit en tickande bomb med allvarliga buggar i form av segregering, kriminalitet och socioekonomisk kapprustning.

När jag i förra veckan tittade på just ”Världens hårdaste städer” fick jag intrycket att det var medvetet skruvat bortom all realism. Donal MacIntyre är urbanromantikerns motsvarighet till ”Pride, Prejudice and Zoombies”.

En invånare i Monsterstaden!

För en mer balanserad berättelse om urbana problem i megastäder rekommenderar jag att man lyssnar på ljudlänken jag klistrar in här nedan. Det är ett föredrag som William J. Bratton, portalfigur inom den amerikanska brottsbekämpningen, höll vid IPS i Baltimore förra året.

Bratton har sedan slutet av 1960-talet arbetat som polis i Boston och New York och fram till oktober förra året polischef i Los Angeles. Han har överallt varit med om att vända brottsstatistiken radikalt i dessa metropoler. Han var en av de drivande krafterna bakom det preventiva polisarbetet som insåg att polisen inte skulle ha en chans utan att vinna förtroende och samarbeta med stadens invånare på gräsrotsnivå, arbeta med föreningar, kyrkor, även med gäng och langare. Hans jobb att rensa upp i New York-polisens ineffektiva byråkrati var en avgörande vändning. (Bara inom ett par år lyckades han få kåren att beta av 50.000 anmälningar som bara hade lagts på hög!) Den dåvarande New York borgmästaren Rudolph W. Giuliani kallade Bratton för den enskilt viktigaste personen för stadens kulturella och ekonomiska blomstring under 1990-talet. (Det var innan dessa två stora egon hamnade på kollisionskurs!)

Det är ett ganska långt föredrag som inleds lite tjafsigt, men när Bratton väl kommer igång är det en naken skildring av amerikanska städers förfall och polisens vanmakt under 1960- till 1980-talet – då flykten till förorten ibland var en flykt för livet. Men det är också en berättelse om en vändning och förhoppningsvis om amerikanska städers renässans under senare år.

Det är en skildring av nolltolerans och ”Broken Windows”-strategin och en hängiven satsning på vanliga människors trygghet i stadsrummet som är betydligt mer nyanserad än vad korta sammanfattningar brukar förmedla. Jag var själv på plats i Evergreen House utanför Baltimore och lyssnade på Bratton, och jag har kommit att tänka på polisarbete på gatorna i helt andra banor efteråt.

Lyssna på föredraget här.

Alphabet City, New York 1970-tal