Apropå det aktuella behovet att omvärdera svensk stads- och bostadspolitik under efterkrigstiden:

Jag läser återigen betänkanden ur Statens saneringsutredning över svenska städer utarbetad i slutet av 1960-talet. (SOU 1971:65) Följande resonemang får mig att fundera:

”En förhållandevis ny typ av slum i storstäderna utgör den s.k. immigrationsslummen. Ett flertal undersökningar har påvisat ett påfallande stort inslag av immigranter – huvudsakligen finländare och syd- och sydosteuropéer – i slumområdena i Stockholm, Göteborg och Malmö. En stor del av invandrarna är sysselsatta inom industrin och servicebranscherna. Språksvårigheter och dålig utbildning placerar dem ofta i låglönearbete. Detta jämte bristande kunskap om svenska förhållanden och även jämförelse med förhållandena i hemlandet gör att de ofta hamnar i lågstatusområden, även om det för många av dem endast är en övergångsvis, en s.k. hoppets slum. Andelen immigranter ökar för varje år och det är synnerligen angeläget att observera problemet så att det inte skapas en ’tung’ invandrarslum som kan bli svår att komma till rätta med.”

Benämningen ”hoppets slum” kom från den amerikanska urbansociologi som de svenska utredarna var väldigt påverkade av under 1950- och -60-talet och som hjälpte till att definiera sanerings- och slumproblem i svenska städer. Uttrycken slums of hope och slums of despair hade myntats av Charles Stokes, där det förstnämna betydde en slum som människor har som en station i livet men som de sedan lämnar och går vidare, vilket skulle gälla exempelvis ekonomisk svaga barnfamiljer. Det senare uttrycket reserverades till slummen som en slutstation och därvid präglad av isolering, utslagning och missbruk.

Det intressanta är att man i utredningen uppmärksammade att det var svenska städers centrala och äldre delar ”invandrarslummen” breder ut sig. Absolut inte i förorten. I Stockholm lanserar myndigheterna ett saneringsprojekt kallat ”Gröder” (”Greker på Södermalm”). I flera kvarter av nedgångna flerfamiljshus kring Medborgarplatsen och Skanstull hade en hög andel invandrarfamiljer från Grekland och Turkiet bosatt sig sedan 1960-talet. Invandrarnämnden såg att det fanns problem gällande bristande barntillsyn och isolering i den egna gruppen. 1974 inkallades Bostadsförmedlingens speciella ”Evakueringsavdelning” för att finna lämpliga andra bostäder åt familjerna efter att saneringsarbetet av Södermalmsfastigheterna påbörjats under kommunens ledning. Någon diskussion om eventuell återflyttningsrätt, som var en av riktlinjerna för det ökande boendeinflytandet vid sanering som fastighetsnämnden hade inskrivet i det reviderade Bostadssaneringsprogrammet från 1975, verkar inte ha varit aktuell. Istället följde Socialnämnden denna uppenbarligen disparata grupp på nära håll med uppsökande verksamhet och serviceerbjudanden, som utvidgad hemspråksundervisning och föreningsarrangemang, efter att de hade lämnat Södermalm och bosatt sig i olika förorter. ”Gröder”-projekt följdes upp av andra insatser som innebar att kommunen expanderade sin serviceverksamhet till olika förortsfilialer, t.ex. i Tensta efter 1978, även om socialprojektet då framför allt vände sig till turkiska invånare.

Jag frågar mig om det är tidsepokens ”amerikansk blick” som ser dessa problem i termer av minoriteter och slumbildning i centrala, ”downtown”-områden? Eller var det så att svenska städer av större storlek i dag hade kunnat ha en mycket mer blandad (etnisk, ekonomisk, social) befolkning i sina centrala delar om inte de lägst stående i samhället hade använts som hyresfyllnadsmassa först i fallfärdiga hyreshus i stan och därefter i de havererade Miljonprogramsområdena i förorten?

Historien om efterkrigstidens bostadsprogram och suburbanisering är så full av schabloner. Kanske har man inte ens skrapat på ytan gällande svenska städers hemliga, sunkiga liv.