Den olympiska kommittén (IOC) försvarade sitt val av Beijing som olympisk värd 2008 med att spelen skulle kunna bidra till demokrati och en uppluckring av den auktoritära staten samt göra samhället mer öppet och mottagligt för det internationella samfundets krav.

Så värst imponerande blev inte resultaten. En starkare koppling finns egentligen till en motsatt utveckling: olympiska spel kan bidra till mindre demokrati och mer auktoritära metoder att styra samhället. Under Vancouvers värdskap av vinter-OS har protesterna mot stadens politiker och myndigheter, och hur de har låtit sig styras av spelens arrangörer, formligen haglat.

(Kommentarerna på Youtube till den här upptagningen och flera liknande är intressanta. Det är ju inte några idrottshatare som skriver, utan människor besvikna över att de lokala politikerna har sålt ut staden och att medborgarrösten inte räknas så länge spelen pågår i Vancouver!)

Jag har tittat på ett par CNN-reportage som berättar om att Canada har utkommenderat en truppstyrka till Vancouver dubbelt så stor som den landet har stationerat i Afghanistan. I hela British Colombia, delstaten där Vancouver ligger, kan polisen göra husrannsakningar utan andra misstankar än att det finns ”anti-olympiska” symboler i hemmet(!) Nya lagar mot graffiti och hemlösa ska hålla dylika fenomen i schack. Protester mot spelen får nu endast förekomma i speciella ”safe assembly areas”. En praktik som just introducerade i Beijing 2008.

Den olympiska byn i Vancouver skulle, när spelen var över, bli en ny stadsdel präglad av ”socialt ansvartagande, boende med blandade inkomster och hem med blandade upplåtelseformer” (”mixed-use”, ”mixed-income” är de amerikanska kodorden vid nyprojekteringar sedan en tid tillbaka – de går inte att ordagrant översätta för beteckningarna bär en massa konnotationer kring klass och ras också, även om sådant aldrig uttalas.) Men redan har stora delar av området bundits till privata byggherrar. Överhuvudtaget har spelen bidragit till sanslösa bostadspriser i staden, vilket också tvingat ut delar av medelklassen på gatorna!

(För Stockholms del räckte det med en OS-ansökan som förevändning för att på demokratiskt tvivelaktiga vägar bygga en genomsegregerad stadsdel – Hammarby sjöstad.)

Som lök på laxen har dessutom Canadas olika urinvånare börjat protestera mot att spelen delvis äger rum på ”stulen mark” och mot ”Disneyfieringen” av deras mytologiska gestalter som används i reklam och logotyper av OS-arrangörerna. Den ursprungliga strävan att få indianerna att känna sig som en del av Vancouver verkar därmed också ha fått sig en svår törn.

Demokrati är onekligen en svår konst i våra alltmer heterogena stadssamhällen. OS verkar på den politisk-praktiska sidan har blivit som en ventil för det ständiga kompromissandet och hänsynstagandet för många beslutsfattare: Äntligen ett undantagstillstånd så vi får göra lite som vi tycker!