Kelo-fallet och ägandemedvetenhetens dimridåer

Kelo-fallet upprörde hela USA när domen i Högsta domstolen föll 2005. Susette Kelo förlorade sitt hem när staden New London i Connecticut tillsammans med det multinationella bioteknikföretaget Pfizer Inc. beslutade att stadsdelen där hennes hus befann sig behövde ”ekonomiskt revitaliseras”. Pfizer skulle bygga ett nytt labb, utställningshall och lyxhotell precis där Kelos hus stod och utlovade över 1400 nya arbetstillfällen. Det var svårt att motstå för en stad som var rätt på dekis. Domen innebar att privat mark och fastighet kunde exproprieras utifrån förmodanden att ett annat markutnyttjande kunde leda till ekonomisk tillväxt för samhället. Lagliga skäl för expropriation hade tidigare begränsats till byggandet av allmänna inrättningar som vägar, skolor eller sjukhus. (Jag har tidigare skrivit om detta här.)

En överväldigande del av juridiska experter menade att domslutet egentligen inte var att betrakta som felaktigt. Den allmänna opinionen mot domen var däremot massiv. Kelo-fallet resulterade i att 40 delstater stärkte den privata äganderätten och grunderna för när ”Eminent domain” – som expropriationförehavanden kallas i USA – kan tillämpas. Susette Kelos hus flyttades småningom till annan ort, enormt besviken över förlusten i domstolen hyllades hon ändå som en hjältinna bland de flesta amerikaner.

Snabbare än någon hade kunnat tro kom Pfizers satsning i New London till ett bokslut. Redan före jul 2009 stod det klart att det inte blir några labb, inga hotell och inga arbetsplatser. Bolaget drog sig ur affären med staden. Man hade av kostnadsskäl valt att satsa på en annan lokalitet i delstaten. I dagarna lämnade de sista, sedan länge overksamma, grävmaskinerna en lergrop i stan, en lergrop där det en gång stått några hus i pastellfärger.  En av New Londons lokalpolitiker, som backade upp Pfizers process mot Kelo, ser strykrädd ut när han konfronteras med journalisterna: ”…people are just waiting out there to say: ’I told you so’.”

Susette Kelos skära hus blev en nationell symbol 2005 för den privata äganderätten i USA.

Svensk media har inte varit överdrivet intresserade av Kelo-fallet, trots att det är en av de enskilt mest diskuterade samhällshändelserna i USA de senaste fem åren. Knappa in ”Eminent domain” i Youtube och du får den amerikanska folkstormen rakt upp i bildskärmen! Några inlägg bl.a. från de politiska gavlarna – tidskriften NEO och Vänsterekonomin blogspot – har berört komplexiteten i fallet, men naturligtvis med helt olika vinklingar.

Jag skulle vilja se en ordentlig jämförelse mellan USA och europeiska länder på hur stark den formella äganderätten egentligen är. Det är en tämligen rak fråga, men jag kan inte hitta något bra svar. Stundtals verkar det som att ägandemedvetenheten döljer de verkliga förhållandena. Amerikaner är oerhört medvetna egendomsinnehavare, men visar sig ofta vara svagt skyddade och sårbara när det kommer till konflikter. Hur är det i Sverige?

Om arbetsbok

Arbetsboken skrivs av mig, Håkan Forsell. Här testar jag fältrapporter, tankar och utkast framför allt utifrån mitt arbete som urbanforskare och historiker. För att läsa och ladda ned längre artiklar och bokmanus besök min hemsida, www.hakanforsell.se
Det här inlägget postades i Urban America och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s