Jag har suttit ett par dar i oktober i Fastighetsägarnas källare och letat material.

Privatarkiv är fullständigt absorberande. Det oordnade avlagringarna nere i det syrefattiga rummet. Det gyttriga och orienteringslösa i det förflutna när ingen behöver det längre är svindlande. Vägghylla efter vägghylla av allt som blev över. Pärmar, papper och föremål som liksom fastnat i tiden. Men även sånt som var nytt och bra för inte så länge sedan. En vhs-spelare, martiniglas, säkert 80 stycken blå vaser med Högalidskyrkan som motiv (varför? En felbeställning? Ett jubileum som ställdes in?), resväskor fulla med russinaskar(!), bästföre: 01/1997, foton av personalen, sommarbrunch i Skärgården. 1982 står det på baksidorna av alla utom en: ett vackert par, lekfullt omslingrade. (Hur gamla är de nu? Lever dom? Ville dom nånsin ha varandra?)

Ja, sådär håller det på. Jag får örfila upp mig själv för att komma till saken. Det blir lättare när materialet är riktigt gammalt, när det nära förflutna har släppt greppet, för det är en ruskig hulling i det!

Jag hittade de här fotografierna, fascinerande som gamla Stockholmsbilder ofta är, denna gång dessutom helt okända sedan tidigare. Det visade sig att jag faktiskt hade en ingång till dem. Jag råkar veta när de kom till.

John Sjöqvists 'hood': hörnet Birger Jarlsgatan Nybroplan ca 1890

Fotografierna är beställningar av den prominenta byggmästaren John Sjöqvist, en av det moderna Östermalms verkliga skapare. Jag vet inte hur många hus han ägde, men upprinnelsen till de här bilderna var att han lät fotografen Axel Lindahl, förmodligen runt 1890, plåta sina egendomar samt de kvarter han var en sådan välkänd figur i. När jag arbetade med min avhandling råkade jag komma över några brev från Sjöqvist där han förklarade för Lindahl hur han ville ha sina hus fotograferade – ”som monument i ödemarken”.

Sjöqvists fastigheter Linnégata-Sibyllegatan ca 1890, foto: Axel Lindahl

Nu ser jag vad han menade. Husen på Linnégatan-Sibyllegatan höjer sig över de andra med höga fönster och modern stil. Husen ligger åtta-tio meter längre in mot gatan – helt enligt den för tiden nya gaturegleringsuppgörelsen – vilket gav grannfastigheterna kraftiga brandväggar. Sjöqvists hus, uppförda mellan 1888 och 1890, satte ribban för det nya Östermalm. Här skulle det inte byggas några skitkaserner inte!

Himlen är så öppen och ny. Grus- och makadamkorsningen förefaller nästan krattad. Samtidigt finns den där ödemarkskänslan kvar som omgav den lilla stora staden långt upp i norr.  (Ödemarkskänslan kan slå till än idag, men den är så oönskad; de flesta Stockholmare har ingen lust att vårda den som en tillgång.)

Sjökvist måste ha varit rättmätigt stolt över sin ställning, sin idoghet och sin förmögenhet; en stolthet han med största sannolikhet förmedlade till sina barn. I silkespappret där fotografierna låg inlindade fanns ett visitkort: ”Gåva från bröderna Fritz H och Arvid Sjöqvist, Febr 1947”.

När jag stänger den brandsäkra dörren försvinner allt det förflutna som i ett hål i marken. Decennier av fint damm letar sig åter ned från ingenstans. Ibland föreställer jag mig tystnaden därinne. Det är nästan som en nära-döden-upplevelse.  Just det är känslans art: religiös.  Så om du sörjer att du inte tror på något, följ med ned i kulvertarna på Alströmergatan.  Då kommer du garanterat börja tro.  På tiden.  Att den finns.